Lisa Bjerre
Lisa Bjerre
Frilansjournalist

Webbkrönika

SRs Facebook-policy är inga konstigheter

8 december 2009

Som journalist kan man inte göra allt. Och sociala medier är inget heligt undantag.

Liksom många andra yrken med någon slags offentlighet, så har journalistyrket vissa begränsningar. Till exempel kan man som journalist i de flesta fall inte vara politiskt engagerad. Och jobbar man med samhällsjournalistik är man sannolikt försiktig med att göra politiska uttalanden även i privata sammanhang, som på fester och på krogen. Till exempel kan en kommunreporter inte stå i baren en lördagskväll och säga att kommunalrådets politik är skräp.

Detta accepterar de flesta journalister. Jag skulle till och med vilja påstå att detta förhållningssätt är en del av en journalistisk livsstil, något som sitter i ryggmärgen.

Men när det gäller sociala medier ska spelreglerna tydligen upphävas. Här ska vi kunna säga precis vad vi vill, till vem vi vill – annars inskränks vår yttrandefrihet.

Men är det en annan sak om kommunreportern skriver att kommunalrådets politik är skräp i sin status på Facebook? Och om redaktionsledningen i en policy slår fast att detta är olämpligt – är det då verkligen ett hot mot reporterns yttrandefrihet?

Sveriges Radio har i dagarna kritiserats hårt för sin nya policy om hur medarbetare ska förhålla sig till sociala medier. Policyn är förvisso klumpigt formulerad – den får det att låta som att SR helst vill att de anställda ska hålla sig borta från sajter som Facebook och Twitter. Men om man väljer att inte dissikera policyn med samma metodik som fan har när han kritiserar bibeln, så innehåller policyn faktiskt inte några större märkligheter.

Policyn säger dels att SRs medarbetare ska vara medvetna om att man publicerar sig även när man skriver på Facebook och Twitter. SRs medarbetare ska inte sätta SRs oberoende i spel genom vad som sägs i sociala medier – lika lite som de ska göra det i andra forum.

Dels säger policyn att medarbetarna inte får avslöja vad som närmast kan beskrivas som affärshemligheter – information om företagets verksamhet och program.

Dessutom ska medarbetarna inte publicera bilder eller personlig information om kollegor utan att de har gett okej.

Är detta verkligen så upprörande?

Det verkar som att sociala medier har blivit något heligt. Något som ska undantas när vi använder vår vanliga journalistiska vett- och etikett – eller som i detta fall, när vi följer vad som står i kollektivavtalen.

Men är denna attityd, och det hårda tonfallet i kritiken, verkligen något som gynnar användandet av sociala medier på våra redaktioner? För det är väl ändå det som de flesta webbkramare strävar efter?

Lisa Bjerre

 

Läs SRs policy hos mediebloggen Same Same But Different (http://samesamebutdifferent.se/2009/12/04/sveriges-radios-policy-for-sociala-medier/ )

 

Läs också en del av kritiken mot policyn:

Brit Stakston, PR-konsult ( http://www.jmw.se/2009/12/05/befriad-zon-en-sociala-mediepolicy-att-skammas-for-sveriges-radio/ )

Anders Lundin, PR-konsult ( http://text100sthlm.typepad.com/blog/ )

Annelie Babitz, frilansjournalist och krönikör hos Journalisten http://www.journalisten.se/kronika/21611/srs-raedsla-foer-sociala-medier

Tipsa en vän

Kommentera [6]

  1. Helene | 8 dec 2009, 10:04 #

    Jag håller med dig, jag tycker inte den är konstigt. Möjligen att den är aningen raljant skriven, men innehållet är korrekt.

  2. Magnus Mosén, SR kristianstad | 9 dec 2009, 08:46 #

    Nej, jag kan hålla med om att detta i grunden inte är mycket att hetsa upp sig inför.

    För att ta ett exempel är det inte ok gå med i gruppen “Nej tack till Sverigedemokraterna”, skriva att kommunalrådet är dum i huvudet eller något annat som uppenbart negativt påverkar trovärdigheten i din roll som reporter.

    Det jag däremot ser som en fara är den uppenbara okunskap (och omotiverade rädsla) som en del journalister, inom och utanför SR, känner inför tex Facebook.

    För att förstå vad Facebook handlar om anser jag att man måste använda Facebook varje dag under en längre tid, för att verkligen sätta sig in i hur mediet fungerar. Jag ser det som en självklarhet. Ändå kan jag parafrasera följande: – Har du Facebook? – Nej, men jag vet på det stora hela hur det fungerar.

    Det håller inte. Resultatet blir en diskussion där medarbetare tex på allvar tror att “hela ens liv” ligger på Facebook och att “vem som helst” kan “gå in och läsa”. Sanningen är betydligt mer nyanserad.

    Jag som fejjankramare diskuterar gärna frågan men ser helst att alla på allvar är insatta i vad det handlar om.

    Först då kan vi diskutera eventuella faror med sociala medier, men framför allt möjligheterna med dem. Vad gäller både marknadsföring, tips och lyssnarinteraktion på webben.

  3. Lisa Bjerre | 9 dec 2009, 16:38 #

    Magnus, det håller jag med dig om. Jag tycker att det hör till allmänbildningen för varje journalist idag att ha testat Facebook.

  4. Joakim Jardenberg | 9 dec 2009, 17:58 #

    Jag håller helt med dig, och jag är inte ensam om att ha tagit den här ställningen – även bland oss som i andra sammanhang är sociala medier-kramare. Som den här kritiken kom att utspela sig tjänande den iof ett bra syfte, jag tror att både SR och en del av kritikerna fått lite att fundera på. Och det är ju faktiskt inte det sämsta ;)

  5. FJ | 11 dec 2009, 14:35 #

    Lisa Bjerre: Varför anser du följande: “Till exempel kan man som journalist i de flesta fall inte vara politiskt engagerad. Och jobbar man med samhällsjournalistik är man sannolikt försiktig med att göra politiska uttalanden även i privata sammanhang, som på fester och på krogen.” ?

    Kan du utveckla ditt resonemang – för jag håller inte med dig.

  6. Lisa Bjerre | 16 dec 2009, 09:59 #

    FJ: De flesta redaktioner strävar efter att ha en oberoende ställning gentemot politiska partier, företag och andra parter med särintresse. Därför är det som regel olämpligt att ta ställning för någon av de parter man rapporterar om, till exempel genom medlemskap i ett politiskt parti. Eller genom en tung aktiepost i ett bolag, om man är ekonomisk reporter.

    En förlängning av det resonemanget är att många journalister även är försiktiga med att exempelvis högljutt deklarera politiska åsikter, särskilt om detta är direkt relaterat till den egna rapporteringen.
    Var man drar gränsen är en avvägningsfråga och något som med rätta är omdiskuterat – ingen kan vara en “Robocop-journalist”.
    Men min poäng i krönikan var att detta inte är något nytt som uppstått i och med sociala mediers födelse. Det är ett förhållningssätt och en diskussion som de flesta journalister redan är bekanta med.

    Jag tror dock att utvecklingen går mot mer “personliga” reportrar och rapportörer som har en uttalad åsikt. Om det så är det vi idag kallar bloggare, eller redaktionellt anställda journalister. Det är fullt möjligt att vi framöver inte kommer att ha objektiv journalistik på samma sätt som idag. Det är en intressant diskussion och utveckling!

Kommentarer är stängda för denna artikel.