Göran Rosenberg

journalist och författare

redaktionen@journalisten.se

Krönika

Skribenterna är tidningens själ

30 september 2009

Än mindre med gamla skribenter. Alla skribenter tycks ha blivit umbärliga och utbytbara, också skribenter som tills helt nyligen ansågs vara en omistlig del av tidningens varumärke – eller tidningens själ som man sade förr i tiden. Själen är som bekant numera avskaffad (i brist på bevis) och varumärket har uppenbarligen blivit en fråga för PR-avdelningen.

När PR-avdelningen på Svenska Dagbladet inför lanseringen av den senaste ansiktslyftningen lät tidningens chefredaktör på helsidesannonser upplysa läsarna om att tidningens varumärke fram-över ska ha en "varmare ton", visade sig detta huvudsakligen betyda mera luft i förpackningen; rundare typsnitt (exklusivt framtaget för att förstärka "det unika med Svenska Dagbladet"), nya färger på bottenplattorna (för att hjälpa läsarna "att hitta rätt"), nya och ohöljt annonsinriktade helgbilagor (mode, skönhet, shopping).

Jag är den förste att bejaka formens betydelse för innehållet. Utan form inget innehåll. Layout och redigering kan göra skillnaden mellan en tidning där innehållet lyfts fram och en tidning där innehållet göms undan. God form är ett journalistiskt verktyg. Därmed också sagt att i en journalistisk publikation är formen till för innehållet.

Jag är därmed också den förste att reagera när formen blir viktigare än innehållet. För att inte tala om när halten på skribenterna blir mindre viktig än halten på förpackningen.

Vad den nya varmare tonen i Svenska Dagbladet nämligen inte har visat sig betyda är en varmare syn på skribenter som åtminstone jag var övertygad om fortfarande utgjorde en oumbärlig del av Svenska Dagbladets varumärke (själva skulle de nog föredra ordet själ i sammanhanget), men som i den nya förpackningen reducerats till umbärliga kostnadsposter. En av Europas bästa EU-journalister, Rolf Gustavsson, har således kallats hem från Bryssel där korrespondentkontoret läggs ner från årsskiftet, och en av Europas bästa östeuropakännare, Richard Swartz, nyligen prisbelönt i Tyskland för sin journalistik, har efter fyrtio år i Svenska Dagbladets tjänst erbjudits samma villkor som vilken frilansande radskrivare som helst.

Till det senare erbjudandet har Richard Swartz sett sig nödsakad att vänligt men bestämt tacka nej och meddelat chefredaktören att han avslutar sitt medarbetarskap i tidningen.

Att erbjuda en skribent att sluta är inte orimligt och ibland nödvändigt, och någon gång är det ju dags för oss alla, men att en traditionstyngd tidning som Svenska Dagbladet brutalt detroniserar två av de skribenter som i mina ögon fortsatt utgör en betydande del av tidningens publicistiska kapital, säger allt om det snabbt sjunkande värdet på publicistiskt kapital och det snabbt stigande värdet på förpackningar med varmare ton.

I själva verket vilar det något omisskännligt stalinistiskt över de regimer som nu med jämna mellanrum paketerar om våra tidningar. På samma sätt som Stalin en gång retuscherade bort avpolletterade politbyråmedlemmar från gruppbilderna på Kremlmuren, har Richard Swartz retuscherats bort ur Svenska Dagbladet som om han aldrig hade funnits där. Inte ett ord om att han har slutat, än mindre varför, än mindre ett ord till tack.

I samma anda låter tidningsledningen på nyhetsplats iscensätta en välregisserad flaggviftningsparad där några kända människor tillåts tala om hur nöjda de är med den nya tidningen – och en lika välregisserad enkät som bekräftar hur nöjda läsarna är.

Ledningen för Svenska Dagbladet nöjer sig med att 64 procent är nöjda, det skulle aldrig Stalin ha gjort. Inför tidningens förmåga att i all tysthet retuschera bort en av sina främsta skribenter ur historien och varumärket skulle han dock ha böjt sitt huvud i postum beundran.