Paul Frigyes
Paul Frigyes

Krönika

Pressfotografins utmaning

7 september 2009

Kvalificerad pressfotografi kan inte handla om att bara plåta av folk som intervjuats. Ska pressfotot höja sig över nivån för passfoto och bloggbilder krävs något annat. Jag tror jag vet vad.

Fotograf

 

Inför olika reportage har jag ofta förklarat för fotografen vilka bilder vår redaktion är ute efter - och fått svaret att han/hon förstår precis. På Journalisten handlar det ofta om att levandegöra ett återkommande motiv: medelålders människor i sjaviga kläder framför dataskärmar.

Ja, ni förstår.

Och sedan har fotografen ändå levererat något helt annat.

Stapelvaror. Bild på någon person framför datorskärmen. Gärna med något suddigt objekt i förgrunden som täcker delar av personen - som pressfotots modetrend nu stadgar. Eller ansiktet speglande sig i någon lämplig glasruta. Eller någon journalist som håller upp en tidning och ler mot kameran.

Pressfotomodets hyllvaror.

Fotografen är ofta inte ens medveten om att det var något bortom detta jag bad om.

Jag är inte ensam om erfarenheten.

Varför är det så? Varför är vi liksom inte närvarande på samma planet? Varför går det inte att nå varandra med språket?

Jag vet inte. Man får tjata vidare, förklara vilken bildidé man tänker sig till ett jobb, fråga om de tycker det är en bra lösning och om inte - räck i så fall upp en hand nu - så kanske vi gemensamt kan hitta en annan. För reportage- och i betydande mån även nyhetsfotografernas roll är att gestalta en idé, en atmosfär, en miljö, en person. Eller leverera det mått av originalitet som ett fotoproffs förmår ge.

Inte bara att åka ut och "fotografera av" folk.

Ska Sverige ha någon fotojournalistik att tala om är en sådan hållning avgörande. Och avgörande för den fotograf som säger sig ta fotografins nya roll på allvar.

Den stora frågan handlar idag om att en fotograf inte längre kan gömma sig bakom tekniska "regler" eller verktyg, och därmed garanterat betraktas som sanningsvittne - utan att denne måste ta ett eget, personligt ansvar för sitt arbetes resultat.

Jag tror jag har kommit på vad det handlar om:

Att fotografjobbet i dag i grunden inte handlar om att TA bilder, utan att GE bilder.

Ställ därför denna fråga till fotografen inför ett reportagejobb: Vilken bild vill du ge av det här besöket? Vilken bild vill du göra? Vill vi rent av göra/ge samma bild? Kanske vi ska det - eller så ger vi skilda, kompletterande bilder. I bästa fall blir det ett givande samtal. I ännu mer fetbästa fall även ett genialiskt reportage. Men i vardagen vill få fotografer prata om sådant. De nickar hellre obestämt vänligt och säger att det ordnar sig nog. Vilket det förvisso ibland gör. Ibland.

Men journalister och redaktörer bör alltså inte be fotografen att han/hon ska prata om vilka bilder han/hon ska ta utan vilka han vill och ska ge. Viftar fotografen bort det, tycker att det är fjantigt att behöva säga så, att det ändå bara är ord och att det spelar ingen roll vad man säger för att jobbet ändå handlar om att ta bra bilder.

Då vet du.

I bästa fall handlar det om en skicklig bildkompositör och dekoratör. I sämsta fall en fotograf som kan ersättas med en pocketkamera på din egen axel.

Paul F.

Kommentera [12]

  1. Mia Karlsvärd ordförande i PFK Sverige | 7 sep 2009, 19:08 #

    TILLSAMMANS tror jag är ett bra ledord både för dig som skrivande journalist och oss som fotograferande journalister. Att tro att du som reporter får en bra helhet ur ett reportage genom att först göra jobbet och sedan presentera det för fotografen är sämre. Bättre är om teamet redan vid idéstadiet gör reportaget tillsammans. Att du som reporter redan har en bild hur foografen ska göra sitt jobb är inget bra. Du säger att du får förklara vilken bildidé du har, ja det är synd då förstår jag att fotografen inte har varit med i matchen. Har ni någon fotograf anställd på din redaktion? Hr ni någon fotograf som daligdags ingår i planeringen och idegivandet till de reportage ni gör? Det är där problemet ligger att man prioriterar ordet innan man har hela bilden, ursäkta reportaget klart för sig;) Visst finns det oengagerade kollegor som behöver en spark i baken. Men det finns också en och annan redaktör som behöver förstå värdet med att samarbeta.

  2. Paul Frigyes | 8 sep 2009, 17:09 #

    Visst, det köper jag. Även om jag inser att åtminstone vi inte kommer att ha resurser till en anställd fotograf, och måste lära oss leva med det. Jag kan också ärligt säga att jag personligen är helöppen och till och med törstande inför nya, avvikande förslag på gestaltning. Problemet är att mina inviter till diskussioner vänligt har avsnoppats med att “det där kan vi nog lösa när vi kommer dit”. Och sen blir det “redaktör sitter bordskant och håller leende upp tidning”.

  3. Phota von Lätt | 8 sep 2009, 19:09 #

    “Inför olika reportage har jag ofta förklarat för fotografen vilka bilder vår redaktion är ute efter…”

    Ja, det var ju snällt – att du förklarar för en mindre vetande fotograf hur hon/han ska ta en bild. Varför inte det omvända – fotografen förklarar för dig hur du ska skriva?

    Instämmer i kommentaren ovan, hur vore det med lite samarbete?

  4. Pawel Flato | 10 sep 2009, 13:23 #

    Ett helt grundläggande problem i detta sammanhang är redaktionsledningarnas väldigt låga kunskapsnivå gällande bildjournalistik.
    Hur många personer, som sitter i redaktionsledningarna på såväl stora som små medier, har någon egen erfarenhet av bildjournalistik i form av studier eller arbete?
    Knappt någon skulle jag tro.
    Däremot tycks det finnas många som TROR sig ha kunskap, vilket är ännu värre än att sakna den.

    Detta resulterar i att redaktionsledningarna, som i slutändan är fotografernas uppdragsgivare, är oerhört svaga som uppköpare av dessa tjänster.
    De kan varken ställa rätt krav på fotograferna eller förstå krav från ambitiösa fotografer.

    Därav bildjournalistikens miserabla tillstånd.

  5. Sam Stadener | 11 sep 2009, 20:02 #

    Känner igen frustration, från bägge sidor. De flesta bildbeställningar handlar mest om VAD och inte om VARFÖR som i samtal kan leda till ett eller flera HUR.Fotografer anser ofta , och ofta med rätta, att skrivarsidan lagt beslag på tolkningsföreträdet för vad uppdragets möjligheter är innan fotografen kommer med. Men jag håller med Paul att om fotografen inte håller med om den skrivande journalistens tolkning får han/hon faktiskt karska upp sig och anmäla sin avvikande uppfattning INNAN man drar iväg på jobbet med förhoppningsvis ett kreativt samarbete som resultat. Sen är många fotografer mer intuitiva än resonerande, vilket ligger i sakens natur varför de inte valt tangentbordet före kameran.

  6. Lars Rosell | 12 sep 2009, 00:02 #

    Spännande diskussion, även för en utomstående bildälskare och dito konsument som jag. (=Amatörfotograf utan tidningskoppling/-ambition) Som tur är finns det ett antal fotografer som söker nya och spännande vinklar, även om de (vinklarna) ibland tenderar att bli trendiga en tid (Fenomen även i amatörfotovärlden, typ trädstammar med lång exponering, fotade under snabb kamerarörelse uppåt..). Några av dessa mer eller mindre objektivt dokumenterande fotograferna visar f ö upp sig på Borås Fotofestival i oktober och kanske kan det bli en diskussion där kring bildjournalistik. Måste vara bra att ge fotografen fria tyglar men en tidig dialog om “jobbet” kan väl inte heller skada. Men den bör ju ske på lika villkor.

  7. Göran | 13 sep 2009, 20:21 #

    www.multijournalist….

  8. Paul Frigyes | 15 sep 2009, 11:17 #

    Ja, angående följande kommentar från signaturen “Phota von”: “Ja, det var ju snällt – att du förklarar för en mindre vetande fotograf hur hon/han ska ta en bild. Varför inte det omvända – fotografen förklarar för dig hur du ska skriva?”
    Jag talar inte om för fotografen hur han ska TA en bild, jag efterlyser ett samtal, en idéstormning, ett möte – om vilken bild man ska GE. Uppenbarligen inte så populärt hos alla fotografer.
    Och om fotografer har synpunkter på hur jag ska skriva är det för övrigt välkommet.

  9. Sofie Isaksson | 15 sep 2009, 23:06 #

    Jag anser att det handlar om nyfikenhet inför uppdraget och att vara påläst, samt samarbete. Om jobbet görs ihop eller vid olika tillfällen spelar egentligen ingen roll( bara man har samma grund att stå på och diskuterat uppdraget). Att skildra uppdraget och ge det en nerv, detta gäller inte bara fotografer, likväl skrivande journalister. I dagens tidningsfabrik är allt mera styrt till format, längder och hål att fylla. Men det handlar fortfarande om innehåll i dessa format, anser jag. Och där kommer intresse, nyfikenhet och berättelse in. Kanske är det så att; nu har jag ( fotografen/ skribenten) fått exakt detta att fylla från redaktör, osv, alltså gör jag just det, då har jag gjort mitt. Men iaf jag, som uppdragsgivare kommer alltid vilja att proffsen ska ge det jag inte väntade mig, men på senare tid undrar jag om det är just formatetsnacket som styr och gör journalistiken begränsad ( tror alla iaf)…Jag har gjort det som är beställt, men jag som beställare undrar var fan är nerven, intresset, engagemanget och nyfikenheten?

  10. Patrik | 16 sep 2009, 09:22 #

    Oavsiktligt eller ej, detta var en rolig formulering:

    “…en pocketkamera på din egen axel.”

  11. Jurek Holzer | 18 sep 2009, 16:59 #

    Hej Paul, stå på dig! Jag håller helt med om att det finns för mycket av “pressfotomodets hyllvaror” i tidningarna idag. Snacka ihop sig inför jobbet är det bästa man kan göra. För det behöver man inte vara någon expert. Sedan finns det reportrar som vill prata och de som inte vill eller anser sig inte ha tid med det. Fotografer med den minsta gnutta av självrespekt vill ju alltid leverera intressanta bilder.

  12. Fredrik Johansson | 28 sep 2009, 12:45 #

    Ur ett fotografperspektiv kan jag se massor av anledningar till att det blir som det blir.

    Till att börja med så är vi sällan med i den redaktionella processen förrän väldigt sent. Ofta vet man inte förrän på morgonen vilka jobb man ska göra till skillnad från pennan som har förberett allt runt omkring. Därtill kommer att vi på morgonen får 3-6 jobb att göra under dagen vilket praktiskt omöjliggör alla former av förberedelser och research.

    När pennan sen kommer och säger “att jag tänker så här” så vet jag som fotograf i stora drag ingenting om vad jag har att vänta mig när jag kommer fram. Miljö eller antimiljö?

    Det är sedan pennan som troligen bokat in vart mötet ska hålla hus. Av ren bekvämlighet så låter man intervjupersonen välja och den säger väl i 98% av fallen att vi kan väl ta det “här”, det vill säga på kontoret. Och så hamnar ni återigen på nån redaktion som ser ungefär som alla andra redaktioner. Min personliga erfarenhet sträcker sig till redaktioner som bokade in alla intervjuer på olika caféer utan någon som helst koppling till personen annat än att de gillade att gå dit och fika.

    När man väl är på plats så bedömer jag att de flesta verkar avsätta ca en timme beroende på ämne. Utav dessa får fotografen max 15minuter och då har man tur. Skulle man som fotograf vara fräck och ta en timme på sig så lär man sumpa efterkommande jobb.

    Redaktionerna säger sig vilja ha bilderna de inte förväntade sig. Jag skulle vilja säga att de vill ha bilderna de inte vill betala för. För att få dessa bilder tar tid och det vill inte redaktionerna ge, finns undantag naturligtvis men generellt. För till skillnad från pennorna så kan inte vi fotografer sitta på redaktionen och välja adjektiv för att måla upp en stämning av personen. Vi är tvungna att göra det där och då. Sedan kan vi förstärka det ytterligare i vår kopiering.

    Hela situationen är så frustrerande att jag tror de flesta ger upp lite. Jag tror få fotografer tror sig vara så mycket bättre på att fotografera än många andra när man har tio minuter på sig. Men ge en fotograf och en penna en timme på sig att fotografera så tror jag att det kommer bli en tydlig klasskillnad.

    Jag tycker man ser det upprepas hela tiden hur stor skillnaden blir när fotografen uppenbart varit en del av processen och fått tid på sig att göra ett bra jobb. Ibland är det svårt att tro att det är samma fotograf som gör de där tråkiga dussinbilderna i tidningarna hela dagarna.

    Pennor och fotografer leker inte med samma förutsättningar i den redaktionella lekhagen som det ser ut idag, generellt sett. Där har du nog största problemet.

Kommentarer är stängda för denna artikel.