Dilsa Demirbag-Sten
Dilsa Demirbag-Sten
Journalist och författare

Krönika

Utländsk bakgrund - en belastning inom public service

11 maj 2009

Flera av mina vänner med ickesvensk bakgrund och med utländska namn delar erfarenheten att uteslutas från uppdrag inom public service, med hänvisning till att deras bakgrund gör dem partiska i olika frågor.

En journalistkollega blev till exempel uppkallad till ett möte där flera chefer och redaktörer närvarande. På mötet ifrågasattes hennes politiska sympatier. Hon är kurd, vilket föranledde hennes chefer att under förhörsliknande omständigheter pressa henne på information om politiska sympatier och kontakter med bland annat PKK. Med stöd av en annan erfaren kollega kunde hon hantera händelserna och stå på sig när hennes professionella integritet så gravt ifrågasattes.

Man kan undra vad det är som fick cheferna att ta sig sådana friheter. Att misstänkliggöra en journalist för hennes kurdiska bakgrund är lika korkat som att tro att Rakel Chukris assyriska bakgrund skulle underminera Sydsvenskans kultursidor trovärdighet i ämnen som, bland annat, rör Turkiet och Islam. För de flesta är tanken att etnicitet per automatik skulle innebär partiskhet befängd. En sådan tanke leder till en återvändsgränd där etnicitet kan likställas med politiska och nationella lojaliteter och åsikter. Den visuella och etniska bilden av objektivitet löper igenom många frågor i medie-Sverige.

En svensk man med tydlig politisk agenda, som stilla och med lågt tonfall uttalar sig om situationen i Turkiet beskrivs som objektiviteten själv, medan en kvinnlig reporter på SVT förhörs om sina politiska sympatier enbart för att hon har kurdisk bakgrund.

Att exempelvis många kurder skriver om kurdernas situation är inte konstigare än att feministiska frågor till stor del lyfts fram av kvinnliga journalister och opinionsbildare. Erfarenheter skapar ibland ett intresse. Men som vi alla vet är inte alla kvinnor eniga och det är inte heller alla kurder.

Logiken bakom definitionen objektivitet ser olika ut i olika länder. På BBC och CNN skickas oftast korrespondenter med bakgrund i och språkkunskaper till de länder eller regioner som det ska rapporteras från. För trovärdighetens skull och för att signalera kompetens till tittarna. Språkkunskaper i turkiska, persiska, kurdiska och arabiska underlättar journalistiskt arbete i Mellanöstern. Utan språkkunskaper är man utelämnad till guider och tolkar och informationen filtreras genom ytterligare en person.

Uppdraget som Utrikeskorrespondent är prestigefyllt och var länge ett mansdominerat journalistiskt fält. I Sverige har kvinnor lyckats med framgång lyckats ta sig in i detta tidigare machoyrke. Men ännu är det de kommersiella medierna som tillvaratar icke svenska reportrar och journalisters språk och landkunskaper.

Återstår att se när och publik service på allvar förstår den journalistiska potential och kompetens som de har bland sina ickesvenska anställda som behärskar språk och har kontakter som skulle ge nya infallsvinklar och fördjupa det journalistiska arbetet. Det finns anledning att tro att utvecklingen kommer att påskyndas tack vare konkurrensen från nätet. Man kan alltid hoppas.

Kommentera [3]

  1. Kenji | 11 maj 2009, 15:03 #

    Fast å andra sidan: Blir du en bättre korre bara på grund av din anknytning till eventuell region? Inte nödvändigtvis, tror jag. Språkkunskaper borde såklart vara självklara för att kunna förstå vad som pågår. jag ser dock inte att en kurd skulle göra ett bättre jobb i Kurdistan än i nåt annat land bara på grund av kulturellt samband.

  2. Pawel Flato | 13 maj 2009, 12:20 #

    Vilken etnisk bakgrund har cheferna inom public service?
    Dom kanske rentav saknar etnisk bakgrund!?

    Var kommer dom ifrån då? Ett labb? Är dom mänskliga överhuvudtaget? Dom kanske är från en annan planet?

    Det är i alla fall skönt att veta att det inte sitter några etniska svenskar och rapporterar om Sverige och svenska frågor. Hur skulle det se ut? Snacka om bias!

  3. Johnny Månsson | 13 maj 2009, 12:43 #

    Jag tror att Dilsa har rätt i att man vinner på att skicka en reporter som har bott i landet, kan språket flytande och har kunskap om dess land. Såvida man inte misstänker att de brister i sin objektivitet och förespråkar den kvinnofientliga politiken/religionen islam. Däremot så är det helt fel att anställa invandrare på SR och SVT som har en så kraftig brytning och betoning att man tror att Public service har blivit en närradio. Endast där kan man tolerera dessa brister. Jag kan inte ta SR eller SVT på allvar om de inte i första hand väljer någon med en bra radioröst och som uttalar orden korrekt. Detta gäller även svenskar med för grov dialekt och som inte ger ett trovärdigt intryck med sin bonniga framtoning. Hur ska andra invandrare lära sig bra svenska när de hör dessa felaktigheter från Public Service. Lika bakom är det då man anställer någon på en tidning för att hon/han är invandrare istället för dess kunskaper. Allt enbart för att vara politiskt korrekt. Våga ställa krav och räds inte instanser som DO och PO.

Kommentarer är stängda för denna artikel.