Dilsa Demirbag-Sten

Journalist och författare

redaktionen@journalisten.se

Krönika

Publicera etnicitet när det är relevant

16 februari 2009

Jag vet inte hur de som väljer att offentliggöra förövarnas etniska bakgrund motiverar sin ståndpunkt. Troligtvis med argumentet att det är relevant information för läsaren. En snabb sökning på nätet visat dock på ett inkonsekvent agerande.

Varje redaktion verkar ha ett eget förhållningssätt till hur man agerar i frågan.

Självklart ska vi journalister publicera allt som ger ytterligare klarhet eller en tydligare bild av händelseförloppet som vi granskar eller rapporterar. Nyhetsjournalistikens primära uppdragsgivare är allmänheten. Allt som ger läsaren en bredare och fördjupad bild av händelsen är viktig. Men på vilket sätt förklarar en brottslings grekiska bakgrund bankrånet? Vem stjäl en cykel för att etniciteten kräver det? På vilket sätt hjälper en pyromans turkiska bakgrund läsaren att förstå brottet eller gärningsmannens motiv? Om brottslingars etniska bakgrund inte bringar någon klarhet i fallet varför ska vi skriva ut det?

Om något är irrelevant så har det samma relevans som att skriva ut brottslingens grannes ögonfärg. Med andra ord: helt onödig information. Konsekvenserna för publicering av brottslingars etnicitet ger sken av att det har en koppling till brottet. Att informationen är viktig. Även om det är otydligt så kommer tanken att gnaga hos läsaren.

De gånger det är intressant att skriva ut brottslingars religiösa, kulturella eller etniska bakgrund är då det är relevant för att kunna förklara brottets motiv eller utförande. Hatbrott är några sådan. Förövaren har en identitet och föraktar något annat. Oftast begås hatbrott av svenska män mot en annan religiös eller etnisk grupp. Inte alltid. Hatbrott mellan olika ickesvenska grupper förekommer också.

Om motivet för ett mord är rasistiskt är det högst relevant att skriva ut mördarnas etnicitet. Allt för att förklara och ge läsaren en verklighetstrogen bild av händelseförloppet. Brott begångna i religionens eller kulturens namn är några andra exempel. Om förövaren och ibland även offret anger kultur och religion som motiv till ett brott så är etnicitet relevant och så även beslutet att publicera informationen. Hedersmord är ett exempel på tydliga kulturella och i vissa fall religiösa motiv till ett brott. När detta sker så är det relevant att skriva ut den kriminellas etniska och religiösa tillhörighet. Kvinnlig könsstympning, tvångsäktenskap och barnäktenskap är några andra exempel på brott som delvis har sin förklaring i kulturella traditioner.

Av alla brott som begås varje år i Sverige är det en mycket liten del som blir till en nyhet för våra läsare. Utrymmet räcker inte och redaktörer tvingas göra prioriteringar. Försvinnande få brott som begås i vårt land har kulturella, etniska eller religiösa motiv. Ett publicistiskt grepp och konsekvens i denna fråga är nödvändig. I tider där det råder finanskris och extrema krafter vädrar morgonluft är det viktigt att slarv och gammal rutin inte bereder vägen för fördomar, hets och missförstånd. Låt oss ta en grundlig diskussion.

 

PS Jag såg att Hampus Eckerman, även ansvarig för bloggen motbilder, har hittat till Journalistens hemsida. Under Helena Gierttas krönika, i kommentarfältet, går han i polemik med textförfattaren. Gierttas brott? Att hon kritiserar FiBs publicering av Ida Dzanovics karikatyr av mig leende med ett dött palestinskt barn i famnen.

Med andra ord kommer än fler kollegor kunna läsa Jinge, Eckerman, Svensson och de andra som är kritiska till allt jag skriver, antas ha menat, men även det jag inte skriver. Jag börjar vänja mig. DS