Krönika

När det stormar hukar Öhrström

8 april 2008

Av alla lånta fjädrar i svensk dagspress är det få som sticker så i ögonen som Dagens Nyheters läsarombudsman Lilian Öhr­ströms. Hennes lördagskolumner får mig att tänka på den där ensamma Skansen-påfågeln som rör sig fritt utanför alla andra djurs inhägnader – än struttande runt fötterna på en, än uppflugen på ett plank, alltid iögonenfallande vilsen.

Det ska sägas att hon också påminner om dem som gör lite nytta på Skansen, exempelvis spolar rent bergväggen från de där svartvita småapornas urinskvättar. Med andra ord har jag inget att anmärka på Öhrströms förmåga att småstäda efter en ­lagom dåsig DN-vecka av diskutabla bildbeskärningar och rubrikvinklingar.

Nej, falskfjädrarna jag syftar på är hennes upprepade, personliga hänvisningar till sin kollega på New York Times: Öhrström framställer sig gärna som en tuff, oberoende läsarombudsman av internationellt snitt. Men hennes amerikanska motsvarighet är externt rekryterad och sitter på ett formaliserat tvåårsmandat – Öhrström hade redan jobbat på DN i över 30 år när hon blev dess läsarombudsman, och hennes uppdrag är inte tidsbegränsat utan en fast tjänst.

Det är också märkligt att Öhrström, som skrivit mer än någon annan i svensk press om New York Times omtalade public editors, aldrig berört den heta debatt som omgärdat dem.

Dan Okrents efterträdare Byron Calame blev under sitt tvååriga åliggande ett stående skämt i branschen. Inte minst hos Jack Shafer, mediekritiker på Slate.com, som skrev: “Calame har varit en förskräcklig läsarombudsman. Han hade mandatet att få journalistiska oceaner att storma, men nöjde sig med att värma en tekanna åt sina läsare och servera dem fingerborgar med svag kamomill.”

Calame har dock hunnit efterträdas av Clark Hoyt, som under sitt dryga halvår på New York Times ­fokuserat på sådant som Öhrström undviker, nämligen känsliga redaktionella systemfel. Bland annat hur redaktörshybris och ringaktande av fakta kan skapa oredovisade politiska undermeningar som djupt frustrerar läsare.

När det stormar som mest kring DNs trovärdighet tystnar Öhrström och tar tepaus. Ta Johan Norberg-bråket, där DN både tände gnistan (genom just faktafuskande politiska insinuationer) och underblåste den, via kulturchefsinlägg med bisarrt pseudobloggiga rubriker som ”Nu får du ge dig!”. Inte bara ­läsare diskuterade det utan även en hel svensk ­yrkeskår – med undantag av Lilian Öhrström. Just den veckan, som borde ha varit hennes karriärs mest hektiska, frångick hon sin ordinarie hands-on-metod och publicerade ett perifert fingerborgsfluffigt kåseri om ”transparens”. Inte med ett ord berörde hon den orkan av läsarkritik – den allvarligaste på åratal – som samtidigt drabbade DN.

Ett annat komprometterande exempel var när DN-skribenten Peter Borgströms metodiska New York Times-plagieringar avslöjades 2004. Öhrströms ­ytterst senkomna kommentar, inledd med en dålig ”nyss hemkommen från semester”-ursäkt, fokuserade på den politiska agendan hos läsaren som slagit larm. Vilket inte bara trivialiserade medgivandet av textstölder utan kontrasterade mot hur Öhrström aldrig analyserar undertextuella politiska, eller personliga, agendor hos DN-skribenter.

Lilian Öhrström har redan suttit längre på sin post än tre New York Times-public editors tillsammans. Hon tänker sitta kvar till pensionen.
Nej, jag har inte faktakollat det, jag har utläst det av hennes krönikor.

 

Läs Öhrströms svar

Tipsa en vän

Kommentera [3]

  1. Martin Hedén | 8 apr 2008, 10:15 #

    En härlig jämförelse med Skansens påfågel, som dock gal på ett hjärtskärande sätt ibland, vilket väl inte hör till läsarombudsmannens vanor. Huruvida det överhuvud taget är möjligt att vara ombudsman för läsarna när lönen kommer från mediehuset är ju ett intressant spörsmål. Aristoteles skulle aldrig tro på en sådan budbärare.
    Jag har vid ett tillfället skrivit till läsarombudsmannen. Det gällde en mindre angelägenhet: nämligen att DN gärna publicerade groteska bilder av afrikaner (tecknade som kannibaler) medan tidningen var mycket indignerad vad det gällde teckningar där sionister framställdes med stora näsor. Inkonsekvent, ansåg jag.
    Egendomligt nog kom det svar direkt från dåvarande chefredaktören, som jag invecklades i en medjväxling med (den var rätt stimulerande). Även NoN larmades, liksom tecknaren: här blev diskussionen mindre stimulerande men på några intensiva timmar denna söndagsförmiddag var diskussionen över.
    Men var var Lilian Öhrström som jag ursprungligen skrivit till? Jo drygt ett år senare fick jag ett mejl där hon lite yrvaket bad om ursäkt för att det tagit tid och undrade om jag fortfarande var arg.
    Nu har denna fördröjning av ombudsmannareaktionen äntligen fått sin tolkning: det handlade väl antagligen om om en lite längre – men likafullt stolt – påfågelspromenad på säkert avstånd.
    Martin Hedén

  2. Pawel Flato | 8 apr 2008, 12:04 #

    Väldigt bra krönika.

    En dålig ombudsman bara förstärker effekterna av tidningens klavertramp.
    Mod och/eller klarsyn tycks vara en bristvara hos de som anställde Öhrström och hos Öhrström själv. Undrar vad kollegerna på tidningen tycker? Eller går sjukan genom alla led?

    /Pawel Flato

  3. Henrik Andersson | 11 apr 2008, 12:10 #

    Jag jublar. Detta var en av de vassaste och mest insiktfulla krönikorna på länge.

    Jag gjorde själv samma reflektion under Norbergbråket. DN tabbade sig och kulturchefen gick ut och försvarade tabben. Därefter gjorde kulturchefen bort sig ytterligare genom att i radio hänvisa till att det inte finns någon sanning och att det därför kan vara svårt att säga vem som hade rätt och vem som hade fel!Jesus.

    Och vad skrev Öhrström om? Hon mumlade som vanligt – om något helt annat. Hennes tjänst borde sortera under avdelningen “För lång och trogen tjänst”.

    Tack för en bra krönika.

Kommentarer är stängda för denna artikel.