Den osynliga stjärnreportern

25 september 2007

Måttet på svensk journalistiks litenhet är avsaknaden av hårdgrävande högprofilskribenter, specialiserade på skola och sjukvård. En svensk journalist med vass penna och luthersk arbetsmoral gräver hellre ner sig i fotboll än i livets viktigaste socialpolitiska frågor.

Vad är det som, mer än något annat, karakteriserar Sverige som journalistisk ankdamm? Är det revirpinkandet, svågerpolitiken, vendettorna, de dolda agendorna?

Nej. Sådana drivkrafter är allmängiltiga och solkar vilken världsjournalistik som helst.

Denna brist blottlades senast efter Jan Björklunds DN Debatt-löfte den 8 september om 900 miljoner till lågstadielever i behov av särskilt stöd. Intervjuad samma dag utvecklade han: ”Det kan handla om extra timmar på eftermiddagen eller någon sommarkurs.”

Sommarkurs? Har major Björklund inte gjort annat än ”runkat upp stridskukar” på ”ludermässiga” värnpliktiga sedan han damp ner direkt från fyrtiotalet? Barnen i fråga behöver heltäckande sociala stödprogram, inte schemalagd kvarsittning och ekivoka feriestudier. Uttalandet är grövre än Gudrun Schymans ”Alla män är talibaner”, men inte en kommentar i medierna, inte en följdfråga.

Och samtidigt som alliansen ”satsar” på de mest utsatta barnen drar man – goddag yxskaft – ner på barnpsykiatrin. Måttet på vår journalistiska ankdamm är att vi inte bara missar sådana straffsparkar, vi fattar inte att vi behöver stjärnjournalister som kan slå dem.

Samma sak med medicinjournalistiken. Det har gått en månad sedan British Medical Journal i en huvudfeature skrev sanningen om den svenska sociologen Eva Kärfves hatkampanj mot läkaren Christopher Gillberg – och inte en rad i svenska medier, som annars frossat i den Kärfve-regisserade ”Gillbergaffären”.

Jonathan Gornall, ledande brittisk sjukvårdsjournalist, pressar Kärfve till medgivanden om vad hon tidigare förnekat: att scientologikyrkan bidragit till hennes bestseller Hjärnspöken: DAMP och hotet mot folkhälsan och att hon varit dragplåster på en scientologisk antipsykiatri-konferens i München.

Kärfve säger att hennes universitetschef Thomas Brante kan intyga att hon var där enbart som sociolog, ”inte för att hålla tal”, varpå Gornall visar att även Brante deltog i scientologtoppmötet samt att Kärfve verkligen talade offentligt. Varpå Kärfve ändrar sin version till att hon ”kanske svarade på några frågor på nåt jag senare insåg var nån sorts konstig presskonferens”…

Den som följt den mångåriga debatten i svensk press vet att detta är sprängstoff. Problemet är att journalisterna som drivit debatten bara brytt sig om konfrontationsvärdet och därtill gått på sin närmast kollegiala magkänsla att sympatisera med en vänstersociolog gentemot det ”vetenskapliga etablissemanget”.

Min poäng kunde ha stannat vid att Sverige saknar en medicinjournalist som den Times- och Guardian-slipade Jonathan Gornall, och att ingen stegar fram till straffpunkten när en skolminister vill satsa miljoner på ”sommarkurser”.

Men det är värre ställt än så. Tidningen Pedagogiska Magasinet visar att DN Debatt fått en mängd fördjupande svar på alliansens alla skol-utspel – men inte publicerat ett enda.

Och allt som står i Jonathan Gornalls artikel står också i den medicinspecialiserade frilansjournalisten Vanna Beckmans nya reportagebok Strider under hjärnåldern: om ADHD, biologism, sociologism – som inte fått en enda recension i svensk press. Den sorts fackstjärnreporter som saknas på svenska tidningar är ju Vanna Beckman själv – oläst till förbannelse.

Kjell Häglund

Tipsa en vän

Nästa: Sluta gnälla, lär av mediearbetarna

Kommentera [7]

Annaa Mattsson | 25 sep 2007, 14:17 #

Mager stjärnstatus
Men allvarligt talat Kjell, inte ska det väl egentligen behövas grävande stjärnreportrar för att ställa en enkel följdfråga till herr Björklund? Det känns minst sagt magert.

Skolan har ju alla personlig erfarenhet av och det räcker att tänka tillbaka en enda sekund för att inse det vansinniga i idén att erbjuda sommarkurser till stökiga och instabila 8-åringar.

Om det har gått så långt att förmågan att ställa en följdfråga ger stjärnstatus, då fattar jag inte vad man gör på journalistutbildningarna längre eller hur samtalen inte förs på nyhetsredaktionerna. Eller så tror jag dig inte alls: journalisterna kan visst ställa följdfrågor men följer fogligt oskrivna men gyllene regler att inte ifrågasätta till exempel regeringspolitiken.
/ Annaa Mattsson
Jan Lind | 25 sep 2007, 17:32 #

Inte helt tyst
“Inte en rad i svenska medier”, skriver Kjell Häglund apropå British Medical Journals artikel om den så kallade Gillberg-affären.

Dock avhandlades artikeln i Läkartidningen 36/2007 (utkom den 5 september) av medicinske chefredaktören Josef Milerad under rubriken “BMJ tar upp Gillberg-affären”.

Dessutom, men det kunde ju inte Kjell Häglund veta, innehåller veckans nummer av Läkartidningen (39/2007) en debattartikel av den journalist han nämner, Vanna Beckman, som granskar en scientologiföreträdares antipsykiatriska aktiviteter i allmänhet och kampanj mot en pågående ADHD-studie på Norrtäljeanstalten i synnerhet.

Jan Lind
debattredaktör, Läkartidningen
Kjell Häglund | 26 sep 2007, 00:44 #

Svar 1
Javisst, men jag syftade givetvis på samma dagspress som slagit upp Gillbergaffären och gjort en stjärna av Kärfve på köpet.

Men Beckmans debattartikel i veckans Läkartidningen är mycket, mycket stark. Hoppas den får spridning.
/ Kjell Häglund
Kjell Häglund | 26 sep 2007, 11:12 #

Svar 2
Och, Annaa: det där med “stjärnjournalist” ska naturligtvis inte tolkas bokstavligt i stycket om följdfrågan.

Jag pekar på avsaknaden av stjärnjournalister på just dessa “mjuka” områden – skola och sjukvård – för att beskriva vilken deprimerande låg status de har.
/ Kjell Häglund
frk fÃ–rster | 27 sep 2007, 16:56 #

Tacksam
Jag och flera andra med adhd/add – diagnoser är i allafall väldigt tacksamma för att du tar upp det här.

I långa loppet har mediernas tystnad kring Gillberg, Kärfve och scientologerna slagit hårt mot oss och gjort det ganska svårt att hävda sitt funktionshinder. Inte hos försäkringskassan, hos läkare eller andra vårdinstanser, men hos allmänheten, där det fortfarande myllrar av fördomar och myter.

Än en gång! Tack!

Fröken Förster
Marcus Strömberg | 29 sep 2007, 19:33 #

Tack för ögonöppnaren!
Insatt och god journalistik förutsätter tid, kraft och ambition. Visst. Men vilka redaktioner har i dag viljan att avlöna hårt specialiserade reportrar inom ett avgränsat ämnesområde, som dessutom inte drar till sig penningstinna annonsörer?

Återstår journalistik i bokform och fackpress… som knappast har samma spridning och genomslagskraft som vanliga dagstidningar.

Sverige har ett behov av journalister som kan sammanfatta forskning som Gillbergs på ett begripligt och relevant sätt för vanligt folk — men vem ska betala för deras uppehälle?

För övrigt drog jag igång en debatt utifrån din artikel i Usenetgruppen se.politik.diverse för några dagar sedan. Ämnet är kontroversiellt.
/ Marcus Strömberg
Mikael O. Bonnier | 13 okt 2007, 02:19 #

Om scientologikyrkan med mera
Kärfve svarade inte i sitt svar på detta: “Jonathan Gornall, ledande brittisk sjukvårdsjournalist, pressar Kärfve till medgivanden om vad hon tidigare förnekat: att scientologikyrkan bidragit till hennes bestseller Hjärnspöken: DAMP och hotet mot folkhälsan…”

Hur har scientologikyrkan bidragit? Med uppgifter eller ekonomiskt? Även om Scientologikyrkan bidrar ekonomiskt till ens böcker så innebär det inte nödvändigtvis att man är mindre trovärdig. Det är ett icke-argument, ty man borde bedöma litteratur på basis av innehållet.

Kjell Häglund skriver också:
“Måttet på svensk journalistiks litenhet är avsaknaden av hårdgrävande högprofilskribenter, specialiserade på skola och sjukvård.”
och
“Min poäng kunde ha stannat vid att Sverige saknar en medicinjournalist som den Times- och Guardian-slipade Jonathan Gornall…”

Häglund undrar varför det inte finns några journalister som granskar sjukvården i synnerhet psykiatrin och skolan.

Svaret är att de som uttrycker sådant intresse blir utrensade före eller under utbildningen. I min ansökan till journalistutbildningen skrev jag: “Jag tycker också det skulle vara intressant att granska utbildningsväsendet, arbetsmarknadspolitiken och sjukvården – särskilt psykiatrin, inte minst i Lund.”

Jag ansökte till journalistutbildningen vid Lunds universitet 2001. I ansökan skrev jag att jag ville jobba med att granska psykiatrin och skolan. Jag nämnde också att jag fått en lärarutbildning återkallad, se (http://www.df.lth.se/~mikaelb/lut/intro.html).

Jag fick inte ens göra provet till journalistutbildningen och de motiverade detta med att samma sorts sociala kompetens som behövs som lärare behövs som journalist — trots att de visste att avstängningen var olaglig och ledde till resning och således borde betraktas som en nullitet. De ansåg också att det var olämpligt att just jag granskade psykiatrin och skolan.

Jag har även varit antagen till läkarutbildningen som nummer ett på grund av maximal poäng på Högskoleprovet och maximal arbetslivserfarenhet.

Jag hade alltså de bästa förutsättningarna för att bli en bra läkare enligt antagningssystemet. Jag hade även höga gymnasiebetyg. Hade jag fått gå journalistutbildningen så hade jag kunnat bli en bra medicinsk journalist.
/ MIkael O. Bonnier

Kommentarer är stängda för denna artikel.

Den osynliga stjärnreportern

Tipsa en vän

Läs också:

Kommentera [7]

Krönikor

Kontaktinformation