Faktafel hanteras bisarrt i svensk press
Man ska välja sina strider. Här är en som jag har valt och hittills förlorat: Svenska tidningar, min egen inbegripen, har ett bisarrt sätt att hantera faktafel.
Man ska välja sina strider. Här är en som jag har valt och hittills förlorat: Svenska tidningar, min egen inbegripen, har ett bisarrt sätt att hantera faktafel.
I dag präglas rättelsearbetet av godtycklighet, otydlighet, inkonsekvens och slump. I stället borde det skötas principfast, metodiskt och med högsta möjliga precision.
Att det skulle bli Metro som gick först trodde jag aldrig, men Metro införde som första svenska tidning en daglig spalt med rättelser – på fast plats och så vitt jag kan förstå med skärpt policy för vad man rättar och inte. Det är kalasbra. Alla borde ta efter.
Varför?
Därför att det stärker trovärdigheten. Därför att det stärker läsarkontakten. Därför att det driver fram en större medvetenhet hos medarbetarna om detaljernas vikt och därmed minskar antalet fel.
Ska man då rätta allt?
Ja, enligt min mening ska man det. Skrev vi Björkgatan när vi menade Björkvägen? Stavade vi Thomas Wernerson fel igen? Stod namnen i fel ordning i bildtexten? Vi rättar. Är det fel så är det.
En tidning som arbetar så rigoröst – The New York Times gör det – kommer att anses som mycket samvetsgrann och pålitlig. Alla vinner på detta.
Vidare bör man höja de personliga ansvarskraven. I den angosaxiska traditionen skriver man ofta ”due to a journalistical error” eller ”due to an editorial error” i rättelserna, för att på så vis snyggt och subtilt tala om var i processen det har gått snett.
Helt följdriktigt bör man i nästa steg bokföra fel på medarbetare så långt det är möjligt. Resultatet, justerat efter produktivitetsnivå för att bli jämförbart, ska vara en stark och betydande faktor vid lönesättning (jag kan tänka mig att mitt kära Journalistförbundet anser den åsikten snudd på kriminell).
Men en tidnings ackuratess är dess fetaste kapital, och tills vidare får jag hålla koll själv: under ”säsongen” 2004/2005, den senaste period jag sammanfattade, orsakade jag fyra rättelser. Och i en enda grafik vars underlag jag ansvarade för, förra hösten, hittade uppmärksamma läsare nästa dag tre faktafel. Jag kan inte tycka att det är godkänt. Inte ens nästan.
Det hör till saken att svenska tidningar förmodligen har färre fel än många andra, och förmodligen ofta av marginell karaktär. Det är alltså ingen jättesanering vi har framför oss – men det spelar ingen roll. Det är ju trovärdighet vi talar om. Ett av de där sista starka skälen till varför man ska betala för sitt nyhetsmedium.
Så här är receptet. Klipp ut, klistra upp, verkställ:
1. Etablera en skriven policy för hur fel ska hanteras. Vem som tar kontakt med vem. Hur läsaren som hittar felet ska bemötas. Hur rättelsen ska formuleras. Hur fakta ska dubbelkollas.
2. Gör en och samma person – extra sakkunnig, extra erfaren – ansvarig för den dagliga rättelsehanteringen. Det ger konsekventa bedömningar.
3. Etablera en fast plats för rättelser, förslagsvis på den plats där läsarkommunikation redan sker.
4. Räkna hem de enbart positiva effekterna. Eller kan någon på allvar hitta en enda negativ?
kulturjournalist. Sydsvenskan
P.S. Dagens Nyheters försök att ha en läsarombudsman då? Jo. Visst. Det är bra. Ett steg i rätt riktning, även om jag tycker att Lilian Öhrströms personliga smak för ofta får fungera som något slags allmänjournalistiskt rättesnöre. Bloggaren David Djuphammar, känd som ”Kinky Afro”, lurade henne exempelvis att säga sitt hjärtas mening om DN På Stan, och publicerade det förödande samtalet på sin blogg. Kolla det. Det säger något om hur varsam och otroligt på sin vakt en läsarombudsman eller rättelseredaktör måste vara.
