Faktafel hanteras bisarrt i svensk press

16 januari 2007

Man ska välja sina strider. Här är en som jag har valt och hittills förlorat: Svenska tidningar, min egen inbegripen, har ett bisarrt sätt att hantera faktafel.

I dag präglas rättelsearbetet av godtycklighet, otydlighet, inkonsekvens och slump. I stället borde det skötas principfast, metodiskt och med högsta möjliga precision.

Att det skulle bli Metro som gick först trodde jag aldrig, men Metro införde som första svenska tidning en daglig spalt med rättelser – på fast plats och så vitt jag kan förstå med skärpt policy för vad man rättar och inte. Det är kalasbra. Alla borde ta efter.

Varför?

Därför att det stärker trovärdigheten. Därför att det stärker läsarkontakten. Därför att det driver fram en större medvetenhet hos medarbetarna om detaljernas vikt och därmed minskar antalet fel.

Ska man då rätta allt?

Ja, enligt min mening ska man det. Skrev vi Björkgatan när vi menade Björkvägen? Stavade vi Thomas Wernerson fel igen? Stod namnen i fel ordning i bildtexten? Vi rättar. Är det fel så är det.

En tidning som arbetar så rigoröst – The New York Times gör det – kommer att anses som mycket samvetsgrann och pålitlig. Alla vinner på detta.

Vidare bör man höja de personliga ansvarskraven. I den angosaxiska traditionen skriver man ofta ”due to a journalistical error” eller ”due to an editorial error” i rättelserna, för att på så vis snyggt och subtilt tala om var i processen det har gått snett.

Helt följdriktigt bör man i nästa steg bokföra fel på medarbetare så långt det är möjligt. Resultatet, justerat efter produktivitetsnivå för att bli jämförbart, ska vara en stark och betydande faktor vid lönesättning (jag kan tänka mig att mitt kära Journalistförbundet anser den åsikten snudd på kriminell).

Men en tidnings ackuratess är dess fetaste kapital, och tills vidare får jag hålla koll själv: under ”säsongen” 2004/2005, den senaste period jag sammanfattade, orsakade jag fyra rättelser. Och i en enda grafik vars underlag jag ansvarade för, förra hösten, hittade uppmärksamma läsare nästa dag tre faktafel. Jag kan inte tycka att det är godkänt. Inte ens nästan.

Det hör till saken att svenska tidningar förmodligen har färre fel än många andra, och förmodligen ofta av marginell karaktär. Det är alltså ingen jättesanering vi har framför oss – men det spelar ingen roll. Det är ju trovärdighet vi talar om. Ett av de där sista starka skälen till varför man ska betala för sitt nyhetsmedium.

Så här är receptet. Klipp ut, klistra upp, verkställ:

1. Etablera en skriven policy för hur fel ska hanteras. Vem som tar kontakt med vem. Hur läsaren som hittar felet ska bemötas. Hur rättelsen ska formuleras. Hur fakta ska dubbelkollas.

2. Gör en och samma person – extra sakkunnig, extra erfaren – ansvarig för den dagliga rättelsehanteringen. Det ger konsekventa bedömningar.

3. Etablera en fast plats för rättelser, förslagsvis på den plats där läsarkommunikation redan sker.

4. Räkna hem de enbart positiva effekterna. Eller kan någon på allvar hitta en enda negativ?

Andreas Ekström

kulturjournalist. Sydsvenskan

P.S. Dagens Nyheters försök att ha en läsarombudsman då? Jo. Visst. Det är bra. Ett steg i rätt riktning, även om jag tycker att Lilian Öhrströms personliga smak för ofta får fungera som något slags allmänjournalistiskt rättesnöre. Bloggaren David Djuphammar, känd som ”Kinky Afro”, lurade henne exempelvis att säga sitt hjärtas mening om DN På Stan, och publicerade det förödande samtalet på sin blogg. Kolla det. Det säger något om hur varsam och otroligt på sin vakt en läsarombudsman eller rättelseredaktör måste vara.

Tipsa en vän

Nästa: Viktiga frågor som inte längre är heta

Kommentera [8]

Rolf Adlercreutz | 16 jan 2007, 17:04 #

Favoritfel
Min personliga käpphäst är att ett stort antal “ord-journalister” har väldigt svårt för att hålla i sär miljoner och miljarder. Eller ha koll på siffror och deras innebörd över huvud taget.
/ Rolf Adlercreutz
Helena Leijd | 16 jan 2007, 17:17 #

Alla som är journalister gör fel ibland
Alla gör fel. Ingen utom “GUD” är felfri. Jag har gjort många fel och mått dåligt av det. När jag studerade till radiojournalist i slutet av 80-talet var jag den som satt uppe hela nätterna för att rätta och finslipa. Gry Forsells mamma var min lärarinna och hon tyckte att det var lite VÄL jobbigt. Att vara perfektionist är jobbigt för alla. Var mänsklig!
/ Helena Leijd
Maggan | 16 jan 2007, 18:29 #

Skit i felen?
Om man kopplar felresultatet till lönesättningen kanske det blir så att de som sitter och rättar fel, det vill säga editörer, redigerare och korrektur, skippar att göra det för att ligga bättre till i löneförhandlingarna. Eller ska antalet rättade fel vara lönedrivande?
/ Maggan
Hanna | 17 jan 2007, 20:35 #

Även stavfel är störande
Jag antar att Andreas Ekström menar den anglosaxiska (engelskspråkiga) traditionen i sin krönika om faktafel i senaste Journalisten.
Stavfel, även om skribenten bara tappar ett L, är också störande för läsaren. Till och med de stora dagstidningarna har irriterande stavfel, grammatikfel och felskrivningar nästan varje dag. Sådant sänker också trovärdigheten hos en tidning.
En följd av att många tidningar på grund av dålig ekonomi inte har korrekturläsare längre? Fast en journalist bör ju ha koll på sin stavning och ha ett rätt språk, men det är lättare sagt en gjort under stress och tidspress var eviga dag.
Så, det där lilla L:et Andreas. Hur mycket skulle det sänka din lön?
/ Hanna Hellström
Andreas Ekström | 18 jan 2007, 16:11 #

Nu måste jag ju så klart…
…hävda att mitt stavfel i det här fallet var helt avsiktligt, och planterat där för diskussionens skull!

Men då skulle jag ljuga. Det var ett rent slarvfel… Sorry!

Jag tycker nog inte att rena korrekturfel ska rättas på det vis jag beskriver i krönikan. Alltså “Vi skrev Svensspn, men det skulle varit Svensson” och så. Det blir fånigt. Men om jag som skribent konsekvent lämnade ifrån mig massor av stavfel, då skulle det kunna vara en faktor vid lönesättning, det tycker jag absolut. De exakta formerna och formlerna för det skulle man få diskutera väldigt noga.
/ Andreas Ekström
Pawel Flato | 18 jan 2007, 16:51 #

Varför inte!?
Har aldrig hört ett riktigt övertygande argument MOT att ha en fast plats för rättelser i en tidning. Finns det sådana?
/ Pawel Flato
Leif Pagrotsky | 24 feb 2007, 16:05 #

Jag vill kunna lita på min tidning!
Svenska mediers och journalisters ointresse för eller motvilja mot rättelser är helt oacceptabel och snudd på obegriplig. Jag vet ingen annan åtgärd som så enkelt och så effektivt stärka trovärdigheten och höja kvaliteten som klara och tydliga rutiner av den sort som Andreas Ekström pekar på. Dessutom vore det säkert ett starkt konkurrensmedel. Fantastiskt smart av Metro att gå före!
Vem vågar bli först med stränga rutiner a la Washington Post?
/ Leif Pagrotsky
Carl Carlsson | 11 okt 2007, 12:22 #

Det måste regleras på hög nivå.
Vårt företag har drabbats av Niclas Rislund på Dagens Media som grovt felciterat Marek Andersson samt skrivit rena rappakaljan som inte har nån förankring i verkligheten.

Trots påstötningar av både KV och oss har inte artikeln blivit rättad.

Rislund citerar Andersson följande:

“- Det är att lura människor, informationen är klart vilseledande, säger Marek Andersson, jurist på Konsumentverket.”

I sin dementi till Dagens Media skriver Marek Andersson själv:
“Det är upprörande att en journalist får fabricera uttalande från tjänstemän, detta kan få allvarliga konsekvenser för det drabbade bolaget, tidningens trovärdighet och tjänstemannen själv”
Jag anser att det måste finnas ett övergripande råd eller liknande som kan vid vite förhindra journalister att sprida falsk information, då detta skadar både enskilda personer och företag.

I vårt fall fick det som konsekvens att vi fick avskeda flera medarbetare, strukturera om vår verksamhet samt skrota tre månaders utvecklingsarbete på olika produkter.
/ Carl Carlsson

Kommentarer är stängda för denna artikel.

Faktafel hanteras bisarrt i svensk press

Tipsa en vän

Läs också:

Kommentera [8]

Krönikor

Kontaktinformation