Walter Repo: : Pengar hör inte hemma i kriminaljournalistiken
Det luktar blod igen. Sefastsson-storyn, sann eller ej i alla detaljer, väcker två akuta och förenade frågor inom kriminaljournalistiken: pengar och människosyn.
Det luktar blod igen. Sefastsson-storyn, sann eller ej i alla detaljer, väcker två akuta och förenade frågor inom kriminaljournalistiken: pengar och människosyn.
Då det allt för länge har betalats för material är det en följdriktig ondskans konsekvens att personer vill betala sig in i medierna. Det är ruttenhetens villkor: tvåvägskorruption och beroende.
Sedlarna fladdrar mellan journalister, poliser, kriminella, ja åt alla håll, ibland maskerat som tipspengar.
bryt
Inom kriminaljournalistiken – vilken handlar om människor och inte prylar, resor, skönhet eller annat materiellt och konsumtionsinriktat – är inblandning av pengar direkt förkastligt.
Ändå används i genren pengar för att flytta människor än hit, än dit.
Människor manipuleras till marionetter.
Med pengar rubbas människan ur sin naturliga position. Pengar föröder och kan aldrig skapa den goda kriminaljournalistikens villkor: tvåvägskommunikation och oberoende.
För somliga är kriminaljournalistik likvärdig kioskdeckare.
I realiteten är genren en av få som kan ge oss förståelse för livets nyckfulla mysterium och nycklar till vilka vi är, hur vi är skapade, varför vi beter oss som vi gör. Det är kriminaljournalistikens storhet och pengar omintetgör det.
Grundproblemet vilar i attityden bakom pengarna: journalisters och mediebolags cyniska, unkna och nedvärderande människosyn. Att det i kåren finns en grupp som anser sig ha rätt att använda pengar som verktyg för egenintresse, för kapitalisering på mänskligt material. Att det finns journalister som anser sig förmer än folk de ska skildra och hjälpa.
En kriminell syn från trapetshöjd hotar den goda kriminaljournalistiken.
Människor på tragedins fält har blivit journalisters handelsvaror – ett geschäft reglerat av herrefolksattityd. Trasiga människor utnyttjas. Brottsdömda värderas inte i människovärde utan i medievärde: Kan de föra journalist och mediebolag framåt?
Vissa journalister anser sig ha rätt att svinga sig över regler och moral som gäller alla i samhället: människa eller mediestoff – äh, det är business.
Emellanåt dyker det upp spelduktiga offer, som Christer Pettersson. Men de flesta dribblas bort, utnyttjas som löpsedelsmaterial och journalisters egobränsle. För mellan sedelbuntarna skymtar det journalistiska egot.
Många journalister är fulla av sig själva, utan distans och självrespekt. Går det bra för dem drabbas de av hybris. Ju mer uppmärksamhet, desto fler övermänniskofasoner, dessto fler övertramp och obefogade gråzonsoperationer som rättfärdigas och bortförklaras.
Desto fler blir offren.
Majoriteten som ägnar sig åt kriminaljournalistik har seriösa motiv och metoder. De är engagerade, besitter analytiska hjärnor, självständighet, yrkesstolthet och empati.
De som gör genren skum och smutsig är ett fåtal. Men de är en lömsk vampyrklan, ofta bolagiserad. Med ekonomisk makt och ljusskygg metodik påverkar de andra journalisters, samt i hög grad brottsutredares, arbete negativt och skapar misstro hos den så kallade allmänheten.
Klanen har en sjuk yrkesbild.
Sjuk av känslokyla, självförhärligande, maktfullkomlighet och penningbegär.
En journalist är ingen polare. Att en dömd person eller ett brottsoffer ställer upp på intervju är normalt inte resultat av cellens och livets långtråkighet eller av att journalisten i skolexemplariska brev himlar om objektivitet och sin förståelse för hur tufft det är att sitta inlåst eller hur det är att ha förlorat tilliten till rättvisa och medier.
Den journalist som tror det blickar ned från trapetsen och begriper inte att det inte är någon skillnad mellan folk innanför och utanför murarna; inte mer än att fängslade och brottsoffer har satts i underläge och avskalats sådant vi andra tar för givet.
Pengar och bekräftelse – det finns kriminella primadonnor, primadonnejournalister, primadonnepoliser, ja alla möjliga primadonnetyper. Men störst vinning bakom att en person möter en journalist är att människan av naturen söker ett meningsfullt samtal, ett förtroende, att någon tar en på allvar och lyssnar till en för den personen livsavgörande berättelse som ingen annan har brytt sig om.
Sådant ska inte vara handelsvara.
Kriminaljournalistik har en större uppgift än att jonglera sedlar, odla journalistegon, referera polis- och rättshaveristagenda eller mata bilder på blodiga knivar. När genren är som bäst rymmer den livets spektra, samhällsproblematiken, sammanhangen, svaren och frågorna om individen.
Djup före knivlängd.
För att fånga och förmedla det på ett nära och angeläget vis krävs inga pengar, ytterst sällan gråzoner. Under 16 år i journalistgamet, med riklig krimerfarenhet, har jag bevittnat en rask och sanktionerad förfulning av yrket. Det som håller mig kvar är tron på motsatsen, en övertygelse om att kriminaljournalistik ska vara liv i stället för dött marionettspel.
Men den allt starkare blodlukten stör.
För dem som luras att lägga sina liv i vårdslösa journalisthänder är det inte blott ett hånfullt svek. Det är ett riktigt lumpet brott, möjliggjort av en bristande självrespekts blodspengar.
utsedd till Årets frilansjournalist 2007, aktuell med antologin I brottets spår
