Viktigt med internationellt fackligt arbete
Tänk dig att ett bemanningsföretag i Estland hyr ut de svenska journalisterna Kalle, Carlos och Lisa till medieföretag i Sverige. De betalas enligt estniskt kollektivavtal och tjänar något mer än de lägsta lönerna i det svenska Journalistförbundets kollektivavtal. Men deras löner är under marknadsmässiga löner i Sverige. Journalisters löner i Sverige dumpas. Jag tror att det är en tidsfråga innan denna mardröm kan bli verklighet.
Enligt EU–rätten, och svensk lag som går längre än vad EU–rätten kräver, är Journalistförbundet i exemplet ovan redan förbjudet att ta till stridsåtgärder för att kräva att svenskt kollektivavtal ska tillämpas.
Vi kommer inom kort att få en bemanningslag som säger att inhyrda inte får diskrimineras jämfört med anställda i kundföretagen. Den lagen bygger på EUs bemanningsdirektiv.
Men vi vet inte säkert om det är detta direktiv eller EUs utstationeringsdirektiv som gäller när det handlar om personal från utländska bemanningsföretag i Sverige. Det är ytterst EU–domstolen som avgör detta när den ska tillämpa EU–rätten.
EU–domstolen har bland annat i Laval–målet, som handlar om den fackliga blockaden av ett skolbygge i Vaxholm, slagit fast att facket endast får kräva minimilöner och minimivillkor hos utländska arbetsgivare som tillfälligt är verksamma i landet.
Detta är bara ett av många exempel på hur EU–rätten griper in och påverkar våra fackliga förutsättningar.
Därför är det så viktigt att Journalistförbundet har ett EU–perspektiv i sitt arbete. Vi måste ha koll på vad som diskuteras och beslutas i Bryssel, Stockholm, Tallinn, Budapest, Strasbourg, Luxemburg och London. Och vi måste samordna vårt fackliga arbete med våra systerförbund i Europa för att försöka påverka EU i den riktning vi önskar.
Tillsammans måste vi få EUs regeringar att vilja förtydliga utstationeringsdirektivet så att det tydligt framgår att det är tillåtet att kräva mer än minimilön och minimivillkor. Och att EU i anslutning till fördraget antar ett socialt protokoll som slår fast att löntagarnas fackliga och sociala rättigheter alltid går före kapitalets rätt att fritt röra sig över gränserna.
Tyvärr är det skakigt i det journalistfackliga arbetet i vår international, IFJ, och i vår europainternational, EFJ. Interna motsättningar försvagar den kraft vi så väl behöver vara för att tillsammans stå upp emot politiker, arbetsgivare och uppdragsgivare. Detta äventyrar inte bara våra möjligheter att bekämpa social dumping.
Andra frågor på EU–nivå handlar om upphovsrätten, public service, frilansars rätt att ha en gemensam prislista, en EU–lag om etiska regler för medier, offentlighetsprincip, källskydd och möjligheten att straffa enskilda journalister som anses ha vållat publicitetsskada.
Journalistförbundet är ett av världens starkaste fackförbund för journalister. Men vi klarar inte att på egen hand stå emot arbetsgivare, uppdragsgivare, politiker och jurister i en allt mer globaliserad värld.
Vi måste därför av eget intresse, men också i solidaritet med andra, ge hög prioritet åt det journalistfackliga arbetet i Europa och världen.
Jag ser fram emot Journalistförbundets kongress den 3 till 6 maj och diskussionerna där om anställda vid bemanningsföretag, vikarier, frilansar, public service och hur vi ska få ett gemensamt medieavtal som stärker oss i arbetet för det fackliga löftet; att ”ingen någonsin, under några omständigheter, arbetar till lägre lön eller sämre villkor än det vi nu har lovat varandra”.
För att klara detta måste vi ha en slagkraftig organisation med starka klubbar och facklig närvaro där journalistiskt arbete utförs.
Vi måste stärka det lokala fackliga arbetet med klubbar, arbetsplatsombud och regionala fackliga ombud.
Hur vi lyckas med detta beror till stor del på hur vi klarar det internationella fackliga arbetet. Förr eller senare hamnar alla så kallade EU–frågor ute på våra redaktioner och arbetsplatser. Och då kan det vara för sent att protestera.
