Vi ska visst ge läsarna vad de vill ha

Ledarskribenten Susanne Sjöstedt kommenterar beskedet i den egna tidningen, i en text med rubriken ”Kunden har inte alltid rätt”.

”Har kunden verkligen alltid rätt är det färdigtuggat mediemos de vill ha. Lätta, roliga och udda nyheter. Virala klipp om berusade älgar, upphittade hundar och lokaltidningsbesvikna konsumenter som lägger ut orden om att behöva betala för vatten på lunchrestaurangen… Granskningen av landstingsekonomin och kommunpolitiken kräver något riktigt spektakulärt för att läsas av ens en bråkdel så många som klickar på den senaste i en lång rad insändare om tiggare”, skriver hon, och frågar sig:

”Vad händer i samhällen som inte bevakas av oberoende medier? Vad händer i samhällen där medborgarna inte orkar bry sig om det finns nån granskning alls av de lokala politiska företrädare de valt?

Annons

Kort och gott: Vad tar över när journalistiken försvinner?” 

Susanne Sjöstedt är inte ensam om att varna för att digitaliseringen har snuttifierat journalistiken. Att medierna styrs för mycket av klick, att vi gör för många roliga listor vars enda syfte är att delas på Facebook. Att vi lägger för mycket energi på att hitta roliga kattklipp på nätet i stället för att granska makten. Ulrika Kärnborgs kommande bok om det nya medielandskapet, Klickokratin, har mycket riktigt en (i ärlighetens namn inte jättegullig) katt på omslaget.  

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/anderswestgardh/article19685225.ab

Det här hade varit ett stort problem om det var sant. Men det är det inte. Det ser alla vi som jobbar med nyheter – varje dag. Men många av dem som uttrycker den här oron har inte tillgång till klickstatistik.

Om de hade det skulle de nog också tycka att vi ska ge läsarna vad de vill ha. Här är tre anledningar:

Läsarna ÄR intresserade av viktiga saker.

Läsarna vill veta det som påverkar deras omvärld, samhälle och liv. Min erfarenhet är att de ämnen som vi på redaktionen tycker är viktiga, de tycker även läsarna är viktiga. Skriver Aftonbladet om ett viktigt politiskt utspel, då klickas det. Gör vi ett berörande reportage från en krigshärd, då delas det. 

I alla fall om vi gör det på rätt sätt.

För i dag finns ett enormt mediebrus. Det räcker inte att göra som vi gjort tidigare, att skriva en rubrik, ingress och en text, langa ut det på sajten och tro att jobbet är klart. Vi måste höja oss för att nå våra läsare. Vi måste göra bra onlinejournalistik, planera allt utifrån de digitala kanalernas möjligheter och paketera det på ett snyggt och tillgängligt sätt. Vi måste följa upp och diskutera våra jobb och vi måste arbeta minst lika mycket med distribution och spridning som vi gjorde under den tiden då papperstidningen var den enda kanalen.

Gör vi det, då kan vi fortsätta åka till Sierra Leone och skriva om ebola, fortsätta granska kommunpampar och hur skolan missköts. Och läsarna kommer att läsa oss. Och förhoppningsvis även betala för det.

Och jag lovar, de kommer läsa sånt de inte visste att de ville ha också. Det har jag hundra exempel på. När Aftonbladets ledarredaktion åkte till Rumänien och skrev om tiggarnas väg till Sverige klickades det bäst på hela sajten. Och det var en jättelång text! Läsarna vill inte bara ha fluff, de vill veta vad som pågår. Det kräver bara lite mer jobb av oss, lite mer nytänk, för att nå dem.

Vi ska ge dem den upplevelsen de vill ha – där de vill ha den

Med så många olika val i dag är det inte en vågad gissning att tro att den som ger en god upplevelse är den som går vinnande ur striden om läsarnas uppmärksamhet. Den som inte har sega och röriga sajter eller appar. Den där annonser inte upplevs som störande. Där all häftig grafik fungerar även i mobilen – alla mobiler. För detta krävs ett samarbete mellan olika delar av mediehuset, teknik, redaktion, till och med affär. Tanken på att samarbeta med kräng- och dänggänget på annonsavdelningen får många journalister att dra öronen åt sig. Men ett samarbete handlar inte, som många tror, att journalisterna ska sitta och skriva hyllningsartiklar till Ica, bara för att de pumpar in x antal miljoner i bannerannonser. Det handlar om att de som utvecklar produkten, sajten, appen, eller vad det nu är, måste göra det ihop med annons, för att den totala upplevelsen ska bli så bra som möjligt.

Våra medieredaktioner är homogena

Enligt statistik från Journalistförbundet som Rouzbeh Djalaie har gått igenom bor 40 procent av alla journalister i Stockholm – 10 procent på Södermalm. Försvinnande få har en annan bakgrund än svensk. Är vi verkligen säkra på att vi, de homogena redaktionerna, vet vad som berör och är viktigt för hela vår befolkning? Vi skulle kunna veta mer, genom att bli bättre på att ta till vara på användardata och statistik. Det kan aldrig ersätta en publicistisk idé, men vi kan lära känna våra läsare, vad de engageras av, vad de diskuterar och vad de vill veta om sin omvärld. Då skulle vi ju i princip kunna fortsätta vara vit medelklass ett tag till, om branschen nu vill det.

Man ska naturligtvis inte ALLTID ge läsarna allt de vill ha. Vi måste följa de pressetiska reglerna och göra en bedömning kring allmänintresset. Men vi som jobbar med nyheter ser att läsarna inte alls bara vill ha lätta och roliga nyheter. De vill bli underhållna, men de är ännu mer intresserade av vad både jag och Susanne Sjöstedt skulle definiera som viktiga nyheter.

Vi är mitt i en omställning till det digitala. Vi var sena i starten och det kostar oss – och samhället. Men läsarna kommer nog alltid vilja veta vad som händer omkring dem och efterfråga journalistik. Kanske startar någon ett nytt lokalt initiativ i Eskilstuna, helt på marknadens och läsarnas villkor? 

Martin Schori
Nyhetsredaktör på Aftonbladet
Skriver på en handbok i webbjournalistik som ges ut på Carlsson Förlag nästa år.