Gå direkt till textinnehållet

Vi behöver handling inte kartläggning

Ett nytt handlings- och idéprogram kommer att presenteras för kongressen i höst. Det är omfångsmässigt två hanterbara dokument, till skillnad från det mycket digra handlingsprogram som antogs av kongressen 2011.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Det föreslagna idéprogrammet får väl anses motsvara nuvarande avsnittet ”Eviga sanningar”, medan det föreslagna handlingsprogrammet motsvarar ”Akuta behov”.

Idéprogrammet konstaterar bland annat att Journalistförbundet fortsatt är både ett yrkesförbund och ett fackförbund. Föreslagna handlingsprogrammet sätter upp drygt 20 punkter som ska prägla förbundets arbete under perioden 2014-2017.

Det är givetvis bra och värdefulla frågor som förbundet ska driva kommande period. Men det känns som om handlingsprogrammet är tio år gammalt. Under den inledande rubriken ”Minska otryggheten” står att förbundet ska ”Kartlägga otrygga jobb bland våra medlemmar”. Den enkät som gjorts visar just att otryggheten är en av medlemmarnas viktigaste frågor.

Det är skam till facklig organisation om kampberedskapen för de kommande tre åren ska handla om att kartlägga de otrygga jobben. Vad som händer är ju att stora delar av branschen skakas av kraftiga konvulsioner. Särskilt dagspressen, förstås. Men inte enbart den.
Då räcker det inte att Journalistförbundet som mål har att kartlägga de otrygga jobben.

Delar av synpunkterna från Framtidskonferensen 2012 finns samlade i förbundsstyrelsens dokument ”Journalistikens förutsättning i en digital värld” (februari 2013). Det är ett bra dokument att börja diskussionen med. Bland annat den grundläggande slutsatsen att konsumenternas behov måste sättas i fokus. Sämre är konstaterandet att det inte är fel på journalistiken utan på affärsmodellerna.

Jag menar att det också är fel på den traditionella journalistiken när konsumenterna flyr den för mer eller mindre (oftast mindre) seriösa digitala informationskanaler.

Samtidigt blir gränserna mellan att vara kommunikatör, redaktör och journalist allt mer flytande. Själv har jag vandrat mellan att vara nyhetsjournalist, informatör och personaltidningsredaktör. En före detta kollega gör branschtidning och ordnar event. Den nya sortens bibliotekarier utbildas mer i informationssökning och informations-sammanställning än i bokhantering.

Den viktigaste frågan på höstens kongress måste vara att formulera ett kraftfullt handlingsprogram som kan tjäna som vägledning och inspiration till våra medlemmar som befinner sig på ett stormande hav.

Vad skulle då kongressdiskussionen kunna handla om? Framförallt läsarnas (och tittarnas och lyssnarnas) ändrade konsumtionsvanor. Snart är det ingen skillnad mellan våra olika medier. Papperstidningar, TV och radio gör alla samma sak: artiklar, stillbilder, film, ljud.

Är det kanske så att vi ska öppna upp förbundet och hälsa nya yrkesgrupper välkomna? Göra vårt förbund bredare?

I nämnda dokument från förbundsstyrelsen lyfts pendlarnas ”Väntekartan” fram som ett intressant föredöme. Just det är ju ett exempel på ny gränsöverskridande journalistik (eller informationsarbete, är väl ett bättre ord).

I det nuvarande handlingsprogrammet står bland annat att förbundet ”anser att det finns behov av en bred mediedebatt som analyserar mediernas och journalistikens roll på en snabbt föränderlig mediemarknad för att hitta förslag, åtgärder och förhållningssätt för att utveckla och bevara mångfald, oberoende, bredd och kvalitet”. Låt oss göra det!
                                                                                    Christer Nordmark
 

Fler avsnitt
Fler videos