Gå direkt till textinnehållet

Vårt jobb är värt mer än fria recensionsbiljetter

En vän på Facebook berättade om sitt frilansande. Han har sjukbidrag från sitt egentliga yrke som dansare, har därefter gått Poppius och skriver nu balett- och litteraturrecensioner åt Tidningen Kulturen. Jag ställde den fråga som alltid kommer först när två frilansar pratar uppdragsgivare: Vad betalar de?

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

– Det är ideellt. Jag känner mig bara lyckligt lottad att jag får chansen att skriva i en tidning. Men jag får gratis biljetter till föreställningarna.

Jag satte mitt fackliga hjärta i halsen. En tidning som dumpar marknaden för alla oss som försörjer oss på journalistik och behöver inkomsterna för att överleva. Som inte avlönar sina skribenter trots att de gör ett professionellt jobb.

Tidningen Kulturen är den tidskrift som får mest av Kulturrådet i år, 150 000 kronor. Av 29 ansökningar om sammanlagt 4625 934 kr fick 13 tidskrifter dela på 1 120 000 kronor. Syftet med tidskriftsstödet är bland annat att främja mångfald, kvalitet och fördjupning i utgivningen av kulturtidskrifter. Bidrag får beviljas "till den som bedriver utgivningsverksamhet av professionell art i Sverige av litteratur eller kulturtidskrifter".

Kulturrådets direktiv för stöd till nättidskrifter låter mycket bra. Men när det största stödet är 150 000 kronor; ett belopp som inte räcker till en halvtidslön frågar man sig vad de tjusiga formuleringarna är värda. Professionellt arbete utförs inte ideellt. Det är inte rimligt att skattepengar finansierar verksamhet som bygger på gratisarbete och som gör journalistik till en hobbyverksamhet, reserverad för dem som har sin försörjning tryggad på annat sätt.

Landets bredaste kulturtidskrift bygger nästan helt på obetalt arbete. Tidningen Kulturens ansvarige utgivare Johan Hammarström säger att ingen vore gladare än han om han kunde betala sina skribenter. Han arbetar själv ideellt, bara redaktörerna får en symbolisk summa.

Tidningens budget är mager, för att inte säga anorektisk. Ändå publiceras enligt tidningens ansökan i snitt tvåhundra artiklar per månad av sjuhundra skribenter.

"Skulle vi kunna betala alla skribenter och illustratörer skulle vi behöva stöd på två miljoner minst", säger Johan Hammarström.

"De pengarna finns inte hos Kulturrådet. Om all kultur som finns skulle få det stöd som behövs vore det Grekland nästa. Kulturen är en ideellt driven bransch! Folk skriver inte för sin försörjning utan för sin egen utveckling."

På ansökningsblanketten för den som söker tidskriftsstöd ska anges vilka principer och ungefärliga belopp som används vid arvodering av skribenter. Enligt Mårten Lempert, handläggare av Kulturrådets tidskriftsstöd, ska referensgruppen som bedömer ansökningarna om tidskriftsstöd framöver ta större hänsyn till arvodesnivåer.

Tidningen Kulturen är öppen arvodering. I tidningens ansökan står: "Vi hoppas på ett utökat stöd till Tidningen Kulturen för att kunna öka redaktörernas arvoden och kunna ha möjlighet att betala för betydligt mer material än vi i dagsläget gör – för att bibehålla kvalitet och kontinuitet."

Är det okej att kulturjournalistik ses som hobbyverksamhet? Något man kan ägna sig åt på fritiden, vid sidan av en anställning eller med försörjningen tryggad av en tillräckligt högavlönad partner, pension eller sjukbidrag? Min vän frågar mig om jag tycker det han gör är fel.

Jag vill inte beröva honom en meningsfull sysselsättning men jo, jag tycker det är fel. Inte bara för vår skull – vi som försöker försörja oss på journalistik – utan även för hans – för hans arbete är värt mer än fria recensionsbiljetter.

Malin Wahlstedt, Frilans Riks

Fler avsnitt