Varför ska jag vara medlem i förbundet?
Sämst var de offentliganställda journalisterna. Endast sju procent röstade.” Så lakoniskt slutar en text i Journalisten (9/08) om valdeltagandet i Journalistförbundets kongressval. Fråga: Är ni förvånade?
I höstas lämnade jag en mångårig anställning på Jönköpings-Posten för att bli redaktör för Skogsstyrelsens tidning SkogsEko. Nu, efter ett drygt halvår, lämnar jag Journalistförbundet.
Samma dag som jag klev in på min nya arbetsplats insåg jag några saker:
För det första var jag plötsligt ensam medlem i Journalistförbundet bland en bra bit över 1 000 arbetskamrater. Ingen klubb, ingen lokal facklig kontakt över huvud taget.
För det andra upptäckte jag att jag inte längre tillhörde Smålandsdistriktet utan OJ-distriktet – förbundets stadgar säger att man inte är medlem på geografiska grunder, utan utifrån arbetsplats. Att jag fortfarande är journalist i Småland betyder i sammanhanget ingenting, inte heller att jag då var aktiv i distriktsstyrelsen.
För det tredje ställdes ekonomifrågan på sin spets. Att Journalistförbundet är dyrt är allmänt känt, när jag nu kunde få lokal facklig representation och samtidigt spara upp till 250 kronor i månaden (förbunds- och a-kasseavgifter ihopräknade) blev också det ett ganska tungt argument.
Journalistförbundet är ett utmärkt förbund och ett självklart val om man till exempel jobbar på dagstidning. Däremot har jag svårt att se poängen med förbundet i min nya situation.
Yrkesrollen är delvis en annan. För många offentliganställda journalister tror jag att gränsen mellan journalist- och informatörsrollen ibland är hårfin. Också om man som jag har stor frihet i jobbet finns det alltid en tydlig uppdragsgivare som vill ha ut något av sin tidning, sajt eller vad det nu är.
Och det är inget problem, det är bara något man ska förhålla sig till. Men det är svårt att hitta argumenten för att fortsätta som medlem i Journalistförbundet i det läget.
Jag misstänker att många offentliganställda journalister delar den här tveksamheten; kanske hänger man kvar i förbundet av gammal vana, kanske känner man sig inte hemma någon annanstans.
Det är nog där man ska spåra det extremt låga röstdeltagandet bland de offentliganställda: vi är inte ”sämst” – det kanske är förbundet som inte riktigt är för oss.
