Gå direkt till textinnehållet

Varför ska frilansjournalister vara omutbara?

Enligt min mening förklarar inte Journalistförbundets ordförande, Agneta Lindblom Hulthén (ALH), i sitt inlägg (4.2.2010), varför journalister som är uppdragstagare ska falla utanför mutbrottslagstiftningen till skillnad från journalister som är arbetstagare hos ett medieföretag.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Varför ska det vara straffritt för en frilans – men inte en anställd journalist – att i det fördolda ta emot pengar från till exempel ett politiskt parti eller en brottsling för att göra ett reportage som gynnar partiet/brottslingen?

Till skillnad från ALH menar jag att den frilans, som på så vis berikar sig privat och lurar både medieföretaget och allmänheten, bör omfattas av mutbrottslagstiftningen. Detta är så mycket mer motiverat som gränsen mellan anställning och frilans är flytande och delvis godtycklig. Det är vanligt att journalister arbetar heltid för ett och samma medieföretag och ändå är frilans i lagens mening och det finns journalister som har F-skattsedel men betraktas som arbetstagare.

ALH hänvisar till branschens självsanering som tydligen ska kunna få bukt med den här typen av betald frilansjournalistik i det fördolda. Min fråga till ALH blir denna:

Vilket branschorgan eller medieföretag har de befogenheter och resurser som krävs för att utreda de transaktioner som sker i lönndom mellan en frilans och till exempel ett parti eller en brottsling?

För min del tror jag att det bara är våra rättsvårdande myndigheter som kan utreda penningtransaktioner av detta slag och bara de som kan göra det på ett rättssäkert sätt.

ALH hävdar att jag med den uppfattningen sätter ”polis och åklagare i ansvarige utgivarens ställe” och därmed har en ideologi ”som enbart förespråkare för totalitära regimer brukar uttrycka” (sic!). Uttalandet föranleder en tredje fråga till AHL:

Hur ska ansvarige utgivaren kunna hindra och ta ansvar för nämnda slag av penningtransaktioner som han inte känner till i avsaknad av de befogenheter och resurser som krävs för en utredning?

Vidare: jag föreslår alltså att frilansjournalister ska vara jämställda i mutbrottslagstiftningen med anställda journalister och tillvitas då en totalitär samhällssyn (är jag kryptofascist, pseudokommunist eller bäggedera?). Med hänsyn till att den ordning jag föreslår är vanlig i länder med vilka vi brukar jämföra oss vill jag för det fjärde fråga:

Är alltså mutbrottslagstiftningen i till exempel våra grannländer och Storbritannien uttryck för en totalitär samhällssyn?

Till sist. I en ledare i tidningen Journalisten (12.11.2008) hävdas att journalistkårens spelregler inte ska få användas som bevis i en rättegång; ”hela självsaneringsprincipen faller” om så sker. Hur ser ALH på detta? Vi har ju fri bevisprövning i svensk rätt och det är kutym inom många rättsområden att lagbestämmelserna fylls ut med ”god sed” i branschen. Det bidrar till att juridiken inte skapar ett eget normsystem som skiljer sig från rådande syn i samhället. Min fråga blir:

Varför ”faller hela självsaneringsprincipen” därför att de journalistiska spelreglerna används så att tillämpningen av den statliga regleringen är harmoniserad med mediernas egen hederskodex?

CLAES SANDGREN
Innehavare av Torsten och Ragnar Söderbergs professur i rättsvetenskap vid Stockholms universitet, ordförande för Institutet mot Mutor (IMM)

 

 

Läs Agneta Lindblom Hulthéns inlägg här.

 

Fler videos
Fler avsnitt