Gå direkt till textinnehållet

Varför publicerades Zandéns och Gyllenhammars text?

Höstens debattartikel är skriven av Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar. Som ett naturligt efterskalv förs i den ursprungliga andan en liten kvasidiskussion i diverse medier.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Den handlar hittills mest om hur mycket ömhet det kan finnas i ett slag över munnen och hur magnifik kraften i ett försoningsknull kan vara. Men kulturkvinnornas artikel kan fungera som utgångspunkt för mer intressanta diskussioner än så.

Vilka skäl de båda upphovspersonerna än haft för att skriva det de skrivit – och man kan egentligen bara hitta ett enda rimligt sådant; missnöjda med den egna tillvaron har de på en grekisk ö under inflytande av ohälsosamma berusningsmedel försökt få ur sig sina svårbegripliga känslor – är det inte de själva som ansvarar för publiceringen av texten. (Och om mitt antagande beträffande motiven stämmer vet vi att just ansvar är något det är svårt att kräva av just den sortens individer.) BANGs före detta chefredaktör, Karin Eder-Ekman, är debattredaktören som publicerat artikeln och som därmed bär ansvaret. Vilka är hennes motiv?

Hade jag som redaktör mottagit den skrift hon publicerat hade jag avstått – av flera skäl. Alla har inte med innehållet att göra. Den anskrämligt låga språkliga och debattekniska nivån är fullt tillräckliga skäl för att returnera texten till avsändaren. Att en av avsändarna i det här fallet är någon som kallar sig författare framstår som fullständigt absurt när man tagit sig igenom det deliriumsvammel hon levererat.

Men Eder-Ekman vill visa upp vad författaren och hennes väninna skådespelerskan åstadkommit. Vill skänka allmänheten deras sexualsyn från en semesterort präglad av ”latinsk frihet”.

Man måste förutsätta att hon hade publicerat en likartad text om brorsan Philip och farsan P-G hade skickat henne en från ett thailändskt prostitutionsparadis och därifrån argumenterade att det är härligt att ta med sig sina egna ungar dit för att visa att äventyret fortsätter även efter skilsmässan.

Är det vettigt?

För att kunna svara ja på den frågan och förstå Eder-Ekmans beslut måste man nästan förmoda att hon tycker genuint illa om Zandén och Gyllenhammar och på det här viset vill få dem att tappa så mycket anseende som möjligt i allmänhetens ögon och försöka sabotera deras fortsatta karriärer. I så fall har hon visserligen valt ett rätt effektivt och småkul sätt att göra det på – men är det rimligt att blanda in alla Sveriges Svenssons i det privata kriget? Är det god publicistisk sed?

En annan sak man skulle kunna fundera över och diskutera med den usla debattartikeln som utgångspunkt är vad det är som orsakar sjukdom i den svenska kultureliten och varför ingen försöker bota den.

Varför går skådespelare på den kungliga dramatiska teatern då och då med fotboja på jobbet? Hur kan det komma sig att Jessica Zandén kanske drömmer om just en av dessa män? Varför behöver en regissör på en stadsteater hjälp att komma ur den nerspydda taxin när han kommer för sent till sitt arbete? Varför får notoriska missbrukare nya uppdrag gång efter annan och varför anställer de stoltaste kulturinstitutioner vi har personer som bevisligen pucklat på sina fruar eller älskarinnor?

Varför tiger medierna om andra artister som misshandlar kvinnor i sin närhet eller om kända svenskar som dras sexuellt till, och begår övergrepp på, små barn? Varför struntar deras arbetsgivare i att så är fallet?

Aningen komplicerade frågor kanske, som inte är helt lätta att passa in i vare sig skvaller-, kultur- eller nöjesjournalistiken. Det är enklare att tala om förvirrade kvinnor som i ett svagt ögonblick valt att offentligt berätta att de funderar över unga älskare, slag över munnen och försoningsknull.

Vem vinner vad på det?

Lasse Franck

 

 

Fler videos
Fler avsnitt