Gå direkt till textinnehållet

Varför pratar journalister till punkt med ärkebiskopen?

Podden ”Prata till punkt med ärkebiskopen”, som är uppe i 30 avsnitt, möter Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén kända svenskar i samtal som pågår runt en timme. Flera kända journalister har varit gäster.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Med sitt deltagande legitimerar de ståndpunkter i konflikter där de kanske inte avsett att ta ställning. Jag menar att dessa journalister genom sin medverkan låter sig användas som redskap i en utveckling som de inte själva bevakar. Låt mig förklara och ge några exempel.

Podden existerar i en kyrkopolitisk verklighet där Antje Jackelén är en aktör. Från predikstolen i Uppsala domkyrka kunde vi under pingsten höra kyrkans högsta ämbetshavare likna skeptikerna till pingstens första mirakel vid dem i dag som kritiserat den nya kyrkohandboken och hennes sätt att leda arbetet med orden ”finn-fem-fel-folket” och ”babblande dvärgar”.

Podden följer samma mönster. Epitetet ”kultursnobbism” om viss musikkritik som ärkebiskopen lanserar i avsnittet med Kristina Lindquist sägs i en kontext där de inom musiklivet och de egna kyrkomusiker som kritiserat handboken tidigare av Antje Jackelén förklarats vara elitister (till exempel i DN 29/9 2014, den artikel som Storkyrkans store körledare Gustaf Sjökvist som en av sina sista offentliga gärningar i livet skrev ett svar på, ”Avfärda inte kunskap om musik som ’elitism’, DN 3/10). Jackelén får Lindquist att hålla med om att det existerar en kultursnobbism, men ärkebiskopen nämner inte sin infekterade relation till musiklivet.

Annons Annons

I avsnittet med Patrik Oksanen berättas historien om hur ”fake news” spreds över världen med uppgiften att ordet hen används om Gud i den nya svenska kyrkohandboken. Oksanens ärende är att avföra Fria Tider som trovärdig källa. Jackelén och Oksanen enas om att välmenande kommentatorer måste sluta ”plocka upp” uppgifter från tvivelaktiga källor.

Men man behöver inte ”plocka upp” uppgiften från Fria Tider om att Svenska kyrkan strävar efter ett könsneutralt språk för Gud – man hittar den enkelt i Svenska kyrkans egna texter. I Svenska kyrkans utredningar 2012:2 förklaras hur Kyrkohandboksgruppen har arbetat med könsneutralisering och könskomplettering som konkreta strategier, något som ”innebär att könsbestämda ord om människa och Gud kan ersättas med könsneutrala uttryck” (s 24, ff). Om detta säger Antje Jackelén inget i samtalet med Oksanen.

Under språkdebatten åkte amerikanska PBS till Sverige och intervjuade förutom ärkebiskopen viktiga teologer som Lena Sjöstrand, Mikael Löwegren och Christer Pahlmblad i ett ambitiöst reportage (”Is God beyond gender? Swedish church challenges traditional perception”, 26/12 2017).

Vad gör svenska journalister?

De vidarebefordrar kyrkokansliets uppgifter om ”fake news” och är gäster i ärkebiskopens podd.

En styrelseordförandes podd hör genremässigt till organisationens mediearbete. Samtalet där ärkebiskopen ställer frågorna och journalisten är intervjuperson förs inte ens på någon neutral scen – avsändare är organisationen. ”Prata till punkt med ärkebiskopen” är PR. Den kan inte vara något annat. Gåtan är varför journalister ställer upp på det.

Skulle de komma till samma slutsats om ledaren för ett politiskt parti ringde, eller styrelseordföranden i ett storföretag?

Men jag antar att de har tänkt på detta själva och att det finns ett resonemang. Så jag måste fråga Martin Schibbye, Niklas Orrenius, Emanuel Karlsten, Fredrik Önnevall, Maciej Zaremba, Patrik Oksanen och Kristina Lindquist: varför tackade ni ja till att vara gäster i ärkebiskopens podd?
                                                                            Sofia Lilly Jönsson

 

Fler avsnitt
Fler videos