Varför är EU-bevakningen så usel?
Vid en PK-debatt om ”Vem bryr sig om Europa?” för en tid sedan klagade Eva Hedlund, just hemkommen från Bryssel, över att svensk EU-debatt stelnat i ja/nej-konfrontationen. Det märks att hon varit utomlands ett tag, för någon svensk ja/nej-debatt existerar inte.
1994 års nej-sida har accepterat ja-segern och EU-medlemskapet (MP officiellt, V reellt). 2003 års ja-sida har accepterat nej-segern och ingen (utom FP) kräver svenskt EMU-medlemskap för överskådlig tid. Ändå uppträdde två av panelens talare, Annika Ström-Melin och Ingrid Hedström, båda DN, som om det finns akut risk för EUs sammanbrott och att det är deras moraliska plikt att agitera för EU. Bådadera är fel. EU är mycket starkare. Inte ens om en och annan EU-stat skulle tvingas lämna euron finns det risk för totalt EU-sammanbrott. Dessutom – är det verkligen en journalistisk plikt att skydda EU mot risker?
Är det inte snarare så att all god journalistik är kritisk, medan husbondensröst-journalistik blir både tråkig och dålig? Björn Elmbrandts efterlysning av kritisk granskning av de demokratiska kostnaderna för euroräddningen borde tas på allvar av seriösa EU-bevakare. Varför ska journalister hänga med i skället på Grekland? Varför inte ifrågasätta att EU-policyn leder till teknokratregeringar, EU-kontrollanter och omöjlighet för väljare att i fritt val välja en regering som satsar på Keynes istället för på åtstramning.
Varför inte genom grävande kritisk granska hur EU lever upp till sina egna målsättningar och visioner? Funkar EU som miljöorganisation? Är den enorma satsningen på militär uppbyggnad, jämfört med den svaga satsningen på icke-militär konfliktlösning, bästa sättet att göra EU till en global fredsfaktor? Hur efterlevs de storvulna anspråken på att representera demokrati, rättvisa och allt annat gott i praktiken – till exempel i Palestina? EU är mångfasetterat och gör många bra saker, men också mycket som är dåligt.
Med den inställning som DN-journalisterna visade på Publicistklubben kan det bara bli journalistisk pannkaka. Tur att veteranen Elmbrandt finns, han lånar sig inte till propaganda, hur angelägen han än privat kan finna en sak. Bästa ”räddningen” för EU är skärpt kritisk granskning, då blir journalistiken intressantare, EU-intresset ökar och i förlängningen ökar sannolikheten för att EU blir så bra att de flesta tycker att fördelarna överväger nackdelarna.
Per Gahrton
