Gå direkt till textinnehållet

Utrikesbevakningen måste uppdateras

Mexiko klassas som ett av världens farligaste länder för journalister, enligt FN och Reportrar utan gränser. En bild som bekräftas i svenska medier med artiklar om lemlästade mexikanska journalister och brutalt mördade twittrare. Men ger rapporteringen en rättvis bild av det mexikanska samhället? Och vilka människor räknas som intressanta?

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

I regionen Veracruz i östra Mexiko har över 5 000 kvinnor försvunnit de senaste tio åren. Enligt organisationer som jobbar för kvinnors rättigheter försvinner kvinnorna in i trafficking till USA eller mördas på andra grunder med koppling till drog- och organhandel. Det är 5 000 människoliv som myndigheterna inte bemödar sig om att lägga energi på. Många fall förblir olösta och myndigheterna mörklägger statistik för att slippa ta ansvar. Att kvinnors rättigheter sätts på undantag i krigstider är inte ovanligt, det sker världen över. Ändå är det mycket som tyder på att just jämställdhet är nyckeln till ett fredligare samhälle. Enligt sajten och projektet "Cause of Death: Woman" ligger Mexiko på 89e plats av 180 på listan över världens mest korrupta länder och på 79e plats för världen mest jämställda länder. Det senare problemet kan mycket väl ligga till grund för det tidigare, och därför är president Calderóns krig mot drogkartellerna och korruptionen ett fullständigt misslyckande. Sedan 2006 har runt 50000 människor dött i följderna av det.

Ett bättre vapen mot machokriget är utbildning av kvinnor, och att öka deras medvetande om sina mänskliga rättigheter. Påtryckningar från emanciperade kvinnor gör det svårare för myndigheterna att förbli tysta om 5 231 försvunna kvinnor. Även omvärldens bild av Mexiko spelar roll för landets utveckling och självbild. Men, vem vill engagera sig i en skurkstat där ett liv är värt en tusenlapp?

Nyheterna från Mexiko som når Sverige handlar uteslutande om det mansdominerade drogkriget mellan staten och drogsyndikaten. Trots att det finns så mycket annat att berätta. Som att en fredsrörelse mot drogkriget startades i våras och samlade minst 250 000 demonstrerande människor i Mexiko City (notis i TT), och att många av dem som demonstrerar är kvinnor. Kvinnor som har allt att vinna på politiskt inflytande och allt att förlora på det våld som machokulturen och knarket för med sig.

Jämställdhetsperspektivet har införts i förebyggandet av drogmissbruk, initierat av en kvinna. Under 2011 startades en feministisk radiokanal, Circe Radio, där man pratar om kvinnors erfarenheter, genus, demokrati och generationsklyftor i det mexikanska samhället (för övrigt en feministisk kanal som saknar motsvarighet i Sverige) – just för att de inhemska, traditionella medierna inte vill beröra sådana ämnen. Utländska medier spelar därmed en ännu större roll för att föra ut vad som verkligen sker bakom ridåerna.

Och ändå, hemma i gammelmedierna kan man läsa samma gamla kvinnoporträtt, om en mamma som förlorat make eller barn, "med tårarna rinnande nedför kinderna". En stereotyp kvinnobild som tydligen går att reproducera hur många gånger som helst utan samvetsgranskning. Andra populära kvinnoteman är abortfrågan och våldtäktshistorier.

Vad säger nyhetschefen om det? Är kvinnan bara sitt kön och sin reproduktionsförmåga? Det är väl lätt att som utrikeskorrespondent, de flesta män, skriva om det som föregångarna alltid skrivit om: krig, kungar och kvinnor som gråter. Men när kvinnors agerande har en allt större och faktisk (om än inte synlig i medierna) betydelse och kapacitet i samhället måste man omprioritera nyhetsvärderingen.

CECILIA BURMAN, frilansjournalist

Fler avsnitt
Fler videos