Utmaning granska mediemakten

En avgjord anmälan rör Jan Guillou. Han skrev en krönika i Aftonbladet och har som vanligt retat upp. Denna gång har Guillou pekat ut kriminaljournalistiken som lögnaktig och han pekar bland annat ut en journalist som sedan anmält och som menar att Guillous påståenden är lögnaktiga. Ärendet frias och pressombudsmannen konstaterar att en journalist måste vara beredd på att bli kritiserad. 

Det är extremt ovanligt att mediegranskande publiceringar anmäls till PO, att det är en journalist som gällande sin yrkesutövning klagar till PO.

Vad som är intressant i POs motivering till friande är att han inte argumenterar för att journalisten är en makthavare som därför måste tåla att bli hårt granskad, hårdare än vad som är acceptabelt när det gäller vanliga medborgare.  Han skriver inte heller att granskning av journalister har allmänintresse.

Annons

Det är annars nämligen just sådana ord – makthavare och allmänintresse – som PO brukar använda när han avfärdar personer i maktställning – till exempel politiker – som klagar på hur de blivit behandlade i medier.

Så frågan är om PO anser att journalister har makt och att de därför ska tåla hårdare granskning än andra och att deras prestationer har allmänintresse? Antagligen tycker han det, men det skulle kunna förtydligas.

En annan avgjord anmälan riktar sig mot en publicering i Dagens Industri om att det är dåligt med hyrläkare och anmälaren känner sig utpekad och kränkt i sin yrkesroll. Anmälan behandlas inte eftersom anmälaren inte personligen är utpekad, sådana är reglerna. Men det skulle stärka förtroendet för det pressetiska systemet om alla typer av publiceringar kunde prövas. Så fungerar det när det gäller etermedierna. (Det ska sägas att det verkligen inte finns något att anmärka på när det gäller själva artikeln i DI.)

Nils Funcke resonerade klokt om vilka publiceringar som bör kunna anmälas i sin utredning om Medieombudsman, som tyvärr verkar ha sänkts av Public Serviceföretagen.  Nils Funcke skrev:

”Ambitionen och målet bör vara att alla avsteg från samtliga punkter i de etiska reglerna för massmedia ska prövas av MO/MEN. Prövningen skulle därmed göras om en publicitetsskada kan antas ha drabbat en enskild, en juridisk person, en grupp av personer eller rent allmänt.”

Det är sammanlagt åtta beslut i Pressens opinionsnämnd som redovisas. Men betydlig fler ärenden – uppskattningsvis ytterligare ett tjugotal – har helt säkert passerat genom det pressetiska systemet, men de får vi inte se. Under 2012 skickade PO bara ett ärende av tio till Pressens opinionsnämnd för avgörande. Av de ärenden som PO avvisade överklagas en del och även dessa hamnar i opinionsnämnden. Totalt verkar det vara runt en tredjedel av alla anmälningar som behandlas i nämnden och som därmed blir offentliga. De flesta anmälningarna, de som inte når nämnden, förblir hemliga. Många av dessa är säkert helt omotiverade och ointressanta, och man ska nog vara tacksam för att slippa läsa dem. Men säkert finns det några som är mera intressanta rent principiellt.

Argumentet för sekretess – som verkar förena alla mediemakthavare inom pressen – brukar vara att skydda den som anmält från ytterligare publicitetsskada. Men i vissa, kanske många fall finns inte det behovet, tvärt om söker anmälaren uppmärksamhet. För att motivera sin princip borde PO kunna redovisa vad anmälarna i stort har för uppfattning i frågan. Och en möjlighet vore att låta anmälaren välja att vara offentlig eller inte.

Visst är det märkligt att journalister och redaktörer som allra kraftfullast argumenterar för största möjliga öppenhet i snart sagt alla sammanhang just i detta sammanhang argumenterar lika kraftfullt för sekretess?  Kan det vara så att hemlighetsmakeriet är ett bekvämt sätt att slippa diskussion?  Så är det ju som bekant ibland med makthavare som inte vill ifrågasättas.
                                                                                              MATS OLIN

Fotnot: Guillou blev faktiskt 2012 fälld av Pressens opinionsnämnd för en krönika i Aftonbladet. Han valde då att i en ny krönika kritisera fällningsbeslutet och återigen namnge personen – en polis – som tidningen nyss hade blivit klandrad för att ha utpekat. Ytterligare ett brott mot de pressetiska reglerna alltså. Frågan är om han hade agerat på samma sätt om han fällts i det nu aktuella fallet?