Uppdrag granskning:Lindblom Hulthén hugger oss i ryggen

Underbart

Av Philip Cristofor

Jag kan enbart instämma och fortfölja med att säga att ibland så krävs det, precis som ni säger, att man provocerar för att se dessa sociala kameleonter som byter åsikt efter blåsten.

Philip Cristofor

Lugna er, grabbar

Av Roland Cox

Jag har läst inlägget i Journalisten från Uppdrag Granskning-reportrarna. Jag har också läst Agneta Lindblom Hulthéns kommentar till reportaget, på SJFs hemsida. Min slutsats är att de tycker likadant. Och jag tror att 99 procent av journalisterna i landet instämmer: Smygfilmning och provokation behövs ibland när sanningen ska fram, men man kan inte använda metoden till vardags, mot vem som helst, i vilket syfte som helst.

Reportrarna konstaterar själva att deras metod är kontroversiell, vilket väl måste betyda att de själva anser att den kan kritiseras och måste användas med finess och urskiljning. Det tycker Agneta L H också.

Att lämna Journalistförbundet i protest är en överreaktion. Besinna er!

Roland Cox

Uppsåt granskning

Av Henrik S Järrel

Visst, jag är den förste att beklaga att flera av de moderata företrädarna i valstugorna dels i sina sinnen och hjärtan visade en fördomsfull attityd i synen på människor med annan hudfärg, dels visade sig så illa insatta i den moderata integrationspolitiken. Graden av kunskap om denna redovisades i och för sig inte, men enligt programmakarna gick man aldrig vidare med sådana “offer” som i öppningssamtalet argumenterat mot “wallraff-reporterns” föregivna främlingsfientlighet.

Den använda metoden är givetvis försåtlig och en bekväm genväg för att slippa ägna timmar åt inspelning och redigering av ett samtal som eljest kanske också skulle kunna röja dubbelmoraliska blottor i attityder och fördomar hos den intervjuade.

Programmet efterlämnade dock intrycket av det förutbestämda syftet att nita till moderaterna strax före valdagen. Av 55 besökta valstugor runt om i landet “råkade” 17 vara moderata. Hur man blivit bemött på andra håll redovisades inte lika utförligt. En hel del av dessa borde ha varit hos s, v, c, fp, kd och mp. Några få av dessa redovisades pliktskyldigast, men merparten av programtiden redigerades för de moderata besöken. Gav verkligen flertalet av de andra partiernas företrädare reportern “rätt” svar vid samtalet? Jag saknade flera av dessa valarbetares syn på invandrare och flyktingar!

Socialdemokraten som förnekade sin egen bild och röst var annars den som efterlämnade det roligaste och samtidigt mest bestående och korkade intrycket. Men symptomatiskt nog är det inte den sekvensen som vevats i repris till leda, utan det är olika moderater som “dabbar” sig…!?

Granskning är en viktig uppgift för medierna. Saklighet och opartiskhet är för trovärdigheten två viktiga verktyg i det arbetet.

Henrik S Järrel

riksdagsledamot (m) och medlem i Journalistförbundet, med 15 års erfarenhet som journalist vid Sveriges Television

Bra granskning

Av Håkan Andersson

Jag tycker Uppdrag gransknings program var ett lysande exempel på bra, avslöjande journalistik. Mera sådant. Åt alla håll och kanter. Att moderaterna känner sig besvikna på valresultatet och vill hitta en syndabock utanför det egna partiet är väldigt bekvämt.

Anledningen till att moderaterna fick så stor del av programmet förklarades i programmet (om man lyssnade) med att det var hos dem man hittade flest politiker som hade de här åsikterna (när kamerorna var avstängda). Ganska rimligt att de då hängs ut rejält.

Tänk vad underbart skönt det hade varit om bara en enda av de babblande politikerna hade stått rakryggad inför kamerorna och sagt att de faktiskt tyckte som de hade sagt. Då tror jag också de (liksom de två i programmet som stod på sig och inte föll för journalisternas trick) hade vunnit i anseende hos väljarna. Ynkligt var ordet, sa Bull.

Håkan Andersson

Varför så ömtåliga tår?

Av Lilian Ottosson

Det är häpnadsväckande och beklagligt att tre så erfarna och kompetenta journalister som Hannes Råstam, Lars-Göran Svensson och Janne Josefsson tycks ha så ömtåliga tår, eller var nu den känsliga punkten sitter. Det är för mig obegripligt att ni kan överreagera så enormt på förbundsordförande Agneta Lindblom Hulthéns kommentarer angående era arbetsmetoder i det uppmärksammade valstugereportaget i Uppdrag granskning.

Det är oerhört viktigt att vi journalister är beredda att öppet diskutera våra arbetsmetoder, att vi själv tål att granskas på samma sätt som vi granskar andra. Det handlar om vår trovärdighet som en seriöst arbetande yrkeskår.

Bland allmänheten är det tyvärr en spridd uppfattning att journalister är hänsynslösa och ständigt beredda att ta till vilka metoder som helst för att få en bra story. Den i de flesta fall oberättigade uppfattningen motverkar vi bäst genom största möjliga öppenhet om vårt arbete.

Reportaget från valstugorna var viktigt och kunde inte ha gjorts med mer konventionella journalistiska arbetsmetoder. I det här fallet var det befogat att använda dold kamera och provokation – det är inte det jag ifrågasätter. Däremot undrar jag varför ni tre så värjer er mot en diskussion om dessa metoder generellt att ni betraktar det som hugg i ryggen när Lindblom Hulthén berör ämnet.

Dold kamera är en arbetsmetod som måste användas ytterst restriktivt, endast i fall där andra metoder inte räcker till för att få fram angelägna avslöjanden.

Har ni någon annan uppfattning?

Lilian Ottosson

före detta ordförande i Yrkesetiska nämnden

Varför sån tveksamhet

Av Cecilia Giertta

Lars Adaktusson har idag ett debattinlägg i DN där han tar avstånd från Jan Josefsson å co:s granskning genom dold kamera. Det passar inte i i SVT, menar Adaktusson.

Tvärtom menar jag. Både granskningen av de moderata rasisterna och medlet att göra det passar väl alldels utmärkt i vårt public servicebolag. SVT är ju ändå det enda tv-bolag som kan anses stå helt fritt från påtryckningar från både kommersiella företagoch andra intressenter i granskningsreportage. Att få höra vad politikerna verkligen tycker, till skillnad från deras medietränade svar när kameran officiellt är på, är synnerligen befriande. Att inte våga visa sånt skulle vara ren feghet anser jag.

Att sdaen Jan Josefsson och de andra känner sig trampade på tårna av SJF-ordförandens uttalande är bara barnsligt. Nog är det väl ändå högre i tak än så i den svenske mediedebatten. Eller?

Cecilia Giertta

Dålig journalistik

Av Ove Hansen

Jag såg själv Uppdrag granskning och blev bestört över både det ena och det andra. I och för sig var det ingen överraskning att just Janne Josefsson tog till metoder som inte är riktigt rumsrena. Allt han gör handlar enbart om att själv hamna i centrum och han struntar högaktningsfullt i hur han går till väga. Här är det Stora journalistpriset som är det viktigaste. Jag har nyligen avslutat mina journaliststudier och blir skrämd av det Josefsson sysslar med. Det stämmer inte alls med vad jag fått lära mig. Visst ska man granska politiker och makthavare, självklart är det så. Men hur långt får man gå? Att smygfilma personer är, oavsett vem som filmas, att gå allt för långt anser jag. Även om det nu framkom att flera politiker har åsikter som också det skrämmer mig så rättfärdigar inte det Josefssons arbetsmetoder. Det ger helt fel signaler till övriga inom journalistkåren som gör sitt yttersta för att försvara etik och moral. Dessa oerhört viktiga inslag inom journalistiken har Josefsson helt stoppat undan enbart för att ha möjlighet att profilera sig. Jag vet inte vad som är värst. En journalist som kan gå över lik för att få det han/hon vill ha eller människor som har idiotiska åsikter. För mig ter sig Josefssons agerande även det att hamna under kategorin extremt. Sådant passar inte in i samhället utan det ska vi som värnar om etik och moral absolut ta avstånd ifrån.

Ove Hansen

Läs innantill

av Bengt Eriksson

Hörrö ni knäppgökar.

Till journalistens yrke hör att man ska kunna läsa innantill.

Journalistförbundets ordförande har faktiskt inte skrivit och sagt det ni påstår. Däremot har hon uttryckt sej klumpigt och borde ha begripit att uttrycker man sej så klumpigt så kan den som ville uttnyttja uttalandet i eget syftet. Vilket ju skett, har jag hört på radion bl a.

Det kunde ni ha protesterat emot istället. Nu blir man ju orolig att ni läser alla papper ni får framför ögonen på samma sätt.

Bengt Eriksson

Legitim journalastik?

Av Thony Glans

Huruvida det socialdemokratiska eller det moderata valstugeombudet, uppträdde mest korkat, förefaller mig mycket egalt. Henrik Järrel försöker på alla sätt slingra sig undan det faktum, att enligt den, förvisso bristfälliga metod, som “Uppdrag granskning” andvände, så var moderaternas respons på på de så kallade “provokationerna” den mest beklämmande och pinsamma. Är man politiker, inte minst om man äger en ledande ställning som kommunalråd, är man en offentlig person och måste vara beredd att tåla dylik granskning. Det hade varit en annan sak om det varit en person som inte kandiderade till något förtroendeuppdrag, då hade jag känt det som pinsam personlighetshets. Nu är det bra och moderaterna med Henrik Järrel får försöka hantera sin sorgeprocess på ett mer adekvat och för framtiden mer konstruktivt sätt.

Thony Glans

De gjorde rätt

Av Ingela Hofsten

Om inte dold kamera och provokationer hade använts skulle vi aldrig ha fått se vad vi nu gjorde – det framkom ju med all önskvärd tydlighet i de öppna intervjuer som Janne Josefsson gjorde. OCH: förtrroendevalda som står i valstugor ska kunna tåla provokationer! Rimligtvis bör det väl då och då förekomma att personer som har sådana åsikter som Uppdrag gransknings reportrar låtsades ha, kommer in i valstugorna.

I övrigt håller jag med Roland Cox och Bengt ERiksson.

Ingela Hofsten

Replik till Thony Glans

Av Henrik S Järrel

Svar till Thony Glans:

Jag slingrar mig inte undan och har för övrigt inte använt alla sätt för att göra det. Tvärtom inledde jag med att beklaga valstuge-moderaternas förhållningssätt.

Glans konstaterar att metoden är bristfällig, så ock jag. Eftersom vi inte har kännedom om det bortredigerade materialet vet vi heller inget om vad och hur de andra svarade, hur många och vilka partier de företrädde. Sett i proportion till partiernas storlek borde (s) ha fått 19 (36%) av de 55 besöken och (m) 12 (22%), i stället för 17, om man skulle försöka sig på någon form av proportionellt urval. Någon sådan form av skälighet eller “rättvisa” är dock inte syftet med den här typen av journalistik utan snarare att söka bekräftelse på sina mer eller mindre välgrundade fördomar och misstankar. Då redovisas också urvalskriterierna på ett för publiken grumligt och ofullständigt sätt. Referens- och bakgrundsmaterial lämnas ogärna ut för närmare koll. Alltså får man som programmakare också tåla att syften och arbetsmetoder ifrågasätts. Själv har jag alltid föredragit direktsändningar.

Det är skäligt att offentliga personer får tåla en mer närgången granskning. Om det med naturnödvändighet alltid skall medge bruket av dold kamera är jag dock långt ifrån säker på. Säker är jag däremot på att mediernas sätt att hantera t ex de politiska partierna mellan valen och under valrörelser också har stor betydelse för valutgången. Det vet även många andra, inte minst av mediernas hantverkare, fuller väl.

HENRIK S JÄRREL

Gör inte detta till en privat vendetta

Av Björn Torbiörnsson

Varför göra ett bra reportage till en privat hävdelsebrygga?

Jag blir lite ledsen när jag läser Hannes Råstams med fleras inlägg i Journalisten om diskussionen efter deras inslag i Uppdrag granskning. De har gjort ett bra reportage och använt den enda möjliga metoden för att avslöja det ideologiska tänkande, den slapphet gentemot rasismen, som döljs bakom valfraserna.

Jag håller inte med om Agneta Lindblom-Hulthens, enligt andrahandsuppgifter, första yttrande om metoderna. Ställningstaganden som hon modifierat. Jag håller med henne om att metoden inte är odiskutabel. Medlet, den dolda kameran, har naturligtvis inget egenvärde utan står i förhållande till vad man vill skildra och vilka alternativa metoder som finns. Att problematisera metoden är en självklarhet. Jag hoppas, och antar, att även upphovsmännen bakom reportaget också gjorde detta innan de gick ut.

Men mest ledsen blir jag när upphovsmännen förvandlar en diskussion i sak till en diskussion om person. Jag vill ha en förbundsordförande som snabbt ger sig ut i debatten och inte är rädd att sticka ut hakan. Det innebär ibland att denne yttrar saker jag inte delar och ibland kan vara för snabb i slutsatserna. Då får jag ta sakdiskussionen (eller hoppas att det finns någon i förbundsledningen som tar den).

Jag vill definitivt inte ha en förbundsordförande som avvaktar de rätta åsikterna innan hon/han yttrar sig. Hellre en kontroversiell ordförande än ingen alls.

Så, Hannes Råstam Lars-Görans Svennson och Janne Josefsson, diskutera och försvara gärna metoderna bakom reportaget – där har ni mitt stöd – men

förvandla inte den debatten till en privat vendetta. Gör inte ert utmärkta reportage till en privat ankdammsaffär.

Skapa inte tvivel om vem som är viktigast – äsaren/tittaren eller upphovsmännen.

Biörn Torbiörnsson

NSD

Vad yrar Adaktusson om?

Av Claes Eriksson

Det är inget annat än lysande samhällsjournalistik som herrarna Josefsson, Svensson och Råstam presterade i uppdrag granskning! Det man kan ha synpunkter på är naturligtvis urvalet, det hade varit intressant om Miljöpartiet och vänstern hade ingått. Det förändrar dock inte själva poängen.

Och vad får man läsa i dag, jo ett förvirrat inlägg av Lars Adaktusson på DN-debatt. Vad är det karln yrar om?

Claes Eriksson

Skärpning!

Av Malin Jonasdotter

Heta diskussioner hit och dit, var det rätt eller var det fel? Men hallå, man ska som politiker stå för det man säger och framförallt tycker. Sen så spelar det ingen som helst roll, om man blir smygfilmad eller inte. Man tycker väl bara en sak? Eller nej, fel av mig, här har vi ju ett gravt fall av dubbelmoral, men, det är väl det här som ska komma fram, om det nu är så att det existerar? Fram för fler smygfilmingar så att vi får fram offentliga personer som säger sig vill styra Sverige, och verkligen får se vad de går för!

Malin Jonasdotter

Övervärdering av granskande program

Av Hampus Eckerman

Det tycks som vissa journalister har en tendens att övervärdera följderna av enstaka program. Här säger man t.ex att programmet “Uppdrag granskning” skulle ha påverkat valresultatet.

Men om nu alla väljare som lämnade moderaterna gjorde det p.g.a vissa företrädares rasistiska uttalanden, skulle det betyda att resten av väljarna (10 % av valmanskåren) är rasister? Och är det i så fall inte underligt att de som valde att byta flyttade just till folkpartiet? Folkpartiet anklagades ju under hela valdebatten just för att vara främlingsfientligt!

Antagligen spelade programmet en viss roll, men inte mycket mer än de ständiga opinionsundersökningarna, ledarsidorna och valdebatterna. Att påstå att alla väljare skulle ha baserat sitt val på ett enda TV-program verkar tämligen korkat. Idén är ungefär lika dum som att vanliga journalister skulle skriva artiklar baserade på en enda källa. Eller är kanske många så dumma?

Hampus Eckerman

Syftet med journalistiken

Av Magnus Berg

Jag kan inte förstå förbundsordförandens inställning att Janne Josefsons journalistiska metoder kan

påverka förtroendet för journalister. Möjligtvis kommer de som avslöjats av hans metoder att få mindre förtroende för att journalister. Majoriteten av

journalistkåren är trots allt fortfarande makthavarnas språkrör. De tycks inte ha tillräcklig allmänbildning eller intelligens för att kunna ställa de frågor som folk faktiskt vill få svar på. Däremot för de okritiskt ut uppenbara lögner.

Den öppenhet som förbundsordföranden och förbundet säger sig kämpa för är märklig. Vi har redan en stor öppenhet som journalistkåren inte vill utnyttja för att granska makthavarna. På den punkten är Janne Josefsson ett undantag och en lämplig förebild. Vem har berättat om att riksdagsledamöter får gå i ålderspension vid 50-års ålder eller att kostnaderna för riksdagsledamöternas inkomstgarantier och förtidspensioner har ökat snabbare än

sjukförsäkringskostnaderna för vanligt folk de senaste 10 åren? Ingen!

I stället riktar de in sig på de som faktiskt är sjuka bland allmänheten.

Genom ämnesval och språkliga glidningar väljer journalistförbundets medlemmar att slicka uppåt och sparka neråt. Janne Josefsson är ett av mycket, mycket få undantag.

Han har kurage. Har du?

Magnus Berg

Oförstående!

Av Kjell Holmstén

Att som ordförande i Journalistförbundet känna avsmak inför journalistiska avslöjanden är häpnadsväckande. Hade det varit Muslimer som avslöjats med “folkligt främlingsfientlighet” hade inte Ordföranden lagt ned mödan att ens debbatera avslöjandet om svenska muslimer. Det måste ju ändå vara en journalists högsta mål att avslöja framförallt dubbelmoralen bland politiker och övrigt ståndsfrälse i Sverige. Tyvärr är inte dessa politiker som avslöjats som uttryckande av “folkligt främlingsfientlighet” ensamma, nej tyvärr tvärt om.

Kjell Holmsten