Trond Sefastsson om hovrättsdomen: Av kalkonen blev en fjäder

Han kan inte smälta att varken tings- eller hovrätt kom fram till att jag försökt sälja TV-program. Som ordförande för Institutet för mutor är Claes Sandgren nära lierad med Riksenheten mot korruption, där åklagaren hör hemma. DN borde ha varudeklarerat Sandgren. Han var aktivt inblandad i det mål mot mig, som var så illa tänkt att hovrätten inte ens prövade det.

Här är den korrekta versionen av vad jag gjorde:

På fängelserna sprider det sig snabbt om det finns journalister som har intresse av att gräva i rättsfall. TV-program som Uppdrag granskning och Kalla fakta framstår som något av extraordinära rättsinstanser. Det är tveklöst så att familjen tog kontakt med mig därför att jag var reporter på Kalla fakta och säkert trodde de att jag via TV kunde göra något för deras far, som var dömd för narkotikabrott men som de trodde var oskyldig. Drömmen om TV försvann när jag klargjorde att förbi redaktioner och TV-chefer tar sig inga betänkliga fall. Något TV-program varken kunde eller ville jag ordna fram, oavsett Stora journalistpriset och hur hyllad jag än var. Det är önsketänkande att journalister har makt att fria dömda brottslingar. Så går det inte till.

Sandgren förtiger i sin artikel att jag är både jurist och journalist, inte bara till utbildning utan också till professionen. Journalistiken var en bisyssla. Mitt uppdragsavtal med TV4 lade tonvikt vid juridiken. Jag skrev yttranden till Granskningsnämnden för radio och TV, gav råd och hjälp i publiceringsrättsliga frågor åt företaget och enskilda medarbetare. Framför allt granskade jag reportage utifrån reglerna om förtal, upphovsrätt och straffrätt.

Våren 2006 tydde det mesta på att mina uppdrag för TV4 var över. Kanalen sparade och sparkade personal. Jag var inte anställd; som uppdragstagare satt jag mycket löst. Jag beslöt att rikta in mig på rättsfallgranskningar och ändrade namn på mitt företag till Juristfirman Sefastsson. Det är också vad jag arbetar med i dag, inom ramen för Rättskonsulterna. 

Det jag erbjöd familjen var en utredning som kunde leda till att Högsta domstolen tog upp fallet. De accepterade. En avgörande förutsättning för att jag alls skulle engagera mig var att alla inblandade höll sig till sanningen. Upptäckte jag att pappan var skyldig till smuggling av 25 kilo heroin, vilket var det han dömdes för, var mitt engagemang i fallet över. Här fanns egentligen inget val. Utredningen måste ju hålla för en granskning i Högsta domstolen. Premisserna var således mycket tydliga.

I rollen som jurist hade jag haft framgång med ett annat rättsfall, där jag gjorde en mycket noggrann utredning. Inte heller den hade något med TV att göra. Jag visste att det som kunde ge resultat var ett tidsödande gnetande. Det är därför ingenting som kan göras till lågpris.

En utredning var vad jag erbjöd och också gjorde, även om slutsatsen inte blev vad barnen hoppades på, eftersom deras far så uppenbart var skyldig. Med tanke på konsekvenserna har jag tusen gånger ångrat att jag tog detta uppdrag men det är inte det avgörande.

Det avgörande är att jag åtalades för något som jag inte hade den blekaste aning om kunde vara ett brott. Det visade det sig heller inte vara. Att jag erbjöd en tjänst och att familjen accepterade mitt erbjudande var ingen muta utan en affärsuppgörelse.

Avslutningsvis vill jag också säga några ord om det bokföringsbrott som hovrätten dömde mig för och där Claes Sandgren inte heller är sanningsenlig.

Brottet hade ingenting med ersättningen från familjen att göra utan bestod av något så trivialt som att man inte i huvudsak kunde följa bokföringen. Det som hovrätten särskilt fäste vikt vid var hur jag hanterat mina parkeringskvitton. Dessa, en summa på cirka 1?500 kronor, borde enligt hovrätten ha hanterats annorlunda.

                                                                          Stockholm den 14 februari 2010

                                                                          Trond Sefastsson