Gå direkt till textinnehållet

Ta hoten på allvar innan det är försent

Det är farligt att vara journalist. Varje vecka dödas och/eller kidnappas journalister någonstans i världen. Men även på hemmaplan råder ett allt fränare klimat av hot och hat gentemot journalister och debattörer.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

När Utgivarna förra året undersökte hur många redaktioner som utsatts för hot var resultaten nedslående. Hälften hade hotats, och hoten har konsekvenser. Bland dem som hotats har många sedan tvekat inför publiceringar, jobbutlägg och arbetsuppgifter. De flesta är också överens om att hotbilden förstärkts de senaste åren.

I år har vi fått många publika exempel på den nya hotkulturen. Som när frilansjournalisten Henrik Arnstad mordhotades på Twitter men polisen underlät att utreda, trots att hotet hade en tydlig avsändare. 1/

Som när Alexandra Pascalidou meddelade att hon skulle lägga ner sina offentliga engagemang för att hon inte längre orkade med hatet och hoten. 2/

Som när SVT-medarbetare i Blekinge hotades med vitt pulver i ett kuvert adresserat till redaktionen. 3/

 Som när Aftonbladetjournalisten Martin Aagård strax därefter skrev om händelsen och genast belönades med ett eget mms-hot om avrättning. 4/

Därmed inte sagt att hoten bara drabbar journalister. Hat- och hotkampanjerna mot artisten Zara Larsson, programledaren Kakan Hermansson, artisten Adam Tensta och programledaren Louise Andersson Bodin är bara några otäcka exempel från den senaste tiden.

Enligt Utgivarna och Säpo kommer större delen av hoten från extremhögern, men även militanta vänstersympatisörer hotar, och sverigedemokratiska förtroendevalda hör till dem som utsätts för grova hot på grund av sitt politiska engagemang. Den som hånar profeten Muhammed kan räkna med hot från jihadister, den som kritiserar kvinnoförtryck riskerar hot från harmsna män.

Vi journalister kan bekämpa hotkulturen med tweets, krönikor, granskningar och debattartiklar, men det är en sorg för det offentliga samtalet att vi måste ägna energi åt att diskutera hur mycket hot man ska behöva tåla för att man uttrycker sina åsikter, och hur lite våra samhällsinstitutioner gör åt det.

Som SvD-kolumnisten Katarina Wennstam poängterade apropå Zara Larsson-historien: Det här är inte kulturdebatt, det är kriminalitet.

Från myndigheternas sida finns numera en allmän inställning att visst, något borde göras. Sedan 2013 pågår en utredning om att förändra lagstiftningen kring hot på nätet och både demokratiministern och rikspolischefen har uttryckt en vilja att ta tag i problematiken.

De har talat om ”samordning”, att “förfina metoder”, att ”ta plats i dialogen” och att ”stärka upp de demokratiska krafterna”. Alltsamman är nog välment, men framstår som irrspår. Det är i första hand inte politiska utredningar vi behöver, utan polisutredningar. Hotkulturen är ett demokratiproblem som måste stävjas nu.

De flesta hot leder inte vidare till fysiskt våld, men de kan ändå skrämma och tysta. På samma sätt kommer de flesta polisutredningar inte att leda vidare till domar och straff, men de kan ändå uppnå ett syfte. I dag finns ingen prislapp på dödshot mot journalister i sociala medier. Inte ens när hoten kommer från konton eller mobiltelefoner som kan kopplas till specifika individer utreds brotten. Signalen kunde inte vara tydligare till hotare och deras offer: samhället rycker på axlarna.

Om hoten utreds blir signalen en annan. Hoten får en kostnad. Blir du förhörd av polis efter att ha messat någon att hen ska avrättas blir du förhoppningsvis mindre benägen att göra samma sak igen. Om du åtalas för ett våldtäktshot var det inte gratis. Om journalister måste göra en riskbedömning innan de skriver om Ultima Thule är det åtminstone rimligt att även journalisthatare måste göra en riskbedömning innan de skickar ett dödshot.

Det kostar skattepengar att utreda hot, men det måste få kosta att försvara yttrandefriheten. Höj värnskatten. Fasa ut ränteavdraget. Skär ner kampen mot fildelningen. Halvera lönen för den snabbväxande samhällsklassen nationella samordnare.

Gör, kort sagt, vad ni måste. För det är oacceptabelt att lämpa över ansvaret för att bekämpa hotkulturen på journalisterna som rikskriminalpolisen gjorde i samband med Utgivarnas undersökning, då de föreslog att såväl frilansar som redaktioner skulle budgetera för säkerhetsomkostnader.

Av historien har vi lärt oss att hoten är våldets förstadium. Därför måste politiker och myndigheter agera innan de hotfulla grupperna växt sig än djärvare, innan debattörer och journalister blivit än räddare, innan det offentliga samtalet blivit än mer förgiftat. Vi har, kort sagt, inte råd att ”samordna” och ”förfina metoder” medan hotarna tar steget från ord till handling.
                                                                                   Sam Sundberg

Fler avsnitt