Gå direkt till textinnehållet

Ta ansvar för journalistiken

I förra veckan angreps jag på nytt av journalister, bland annat Dan Josefsson och Emanuel Karlsten. Angreppen fordrar en kommentar. För mig är huvudfrågorna dessa: Är det bra att journalister skriver och talar utifrån epitet på motståndare som ”knäppgök”, ”dårpippi” och ”galning”? Bör journalister stå över granskning? Hur står det till med journalistiken i Sverige?

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Viktiga delar av journalisternas arbete handlar om att gräva fram missförhållanden i samhället. Och naturligtvis måste man kunna rapportera på ett sätt som skadar den som är skyldig. Men ska man därutöver agera för att skada? Vad sker i samhället om journalister i onödan och ofta skriver och talar elakt och hånfullt? Och vad sker om de gör det för att tysta den som har rätt?

Mina erfarenheter av dålig journalistik kommer i huvudsak från mediebehandlingen av det så kallade Quickärendet. Där har jag själv getts spydiga epitet och påståtts medvetet försvara en sjuk sak. Jag har aldrig gett tillbaka, men det är tydligen provocerande. Ses det kanske som ett tecken på svaghet?

Mina kamrater i Quickdebatten har kallats brottslingar, menedare, manipulatörer, förfalskare, dårar och annat sådant. Tillsammans har vi på Expressens ledarsida kallats ”ett patetiskt litet kotteri bestående av en skara herrar som vill rädda sig själva från vanäran”. Aftonbladet och Expressen tävlar om att vara slagfärdigt föraktfulla. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, SVT, Sveriges Radio och TV 4 hakar på, om än mer sofistikerat. Att de nog börjat förstå att vi har rätt har bara spätt på syrligheterna.

I ”Quicklaget” bestämde vi oss tidigt för att inte offentligt säga spydiga saker om våra motståndare. Inte heller skulle vi någonsin medvetet avvika från sanningen eller vilseleda. Kanske vore det anledning för svenska medier att överväga en liknande hållning?

När Dan Josefsson skrev till mig och ställde frågor inför en kommande artikel i tidskriften Filter skrev jag (förutom att svara på hans frågor) att jag inte ville kriga med honom och att jag gärna skulle försöka stödja honom i att bli en helt igenom nyttig och hederlig journalist om han ville. Han publicerade mitt mejl och gav mig diverse nedsättande epitet som publicerades i bland annat SVTs nyhetsprogram.

Jag har insett att Josefsson inte är någon journalist i den meningen att han söker sanningen. Men han hade varit klok om han hade funderat på allvar över mitt erbjudande. När man har hamnat alldeles fel är det i längden bäst att erkänna det och gå vidare, helst lite klokare.

Den andra saken som renderade mig hånfulla kommentarer av journalister var mina brev till nio medieredaktioner med frågor om deras förhållningssätt i Quickärendet. Att göra så strider mot en oskriven lag: journalister svarar inte på frågor, de ställer dem. Jag tror att regeln ”svara inte på frågor” medverkar till ett sådant förhållningssätt som har uppvisats i Quickärendet med allvarliga osakligheter och arrogans. Det är ett förhållningssätt där sanningen saknar betydelse om den inte passar, där det viktiga blir att oskadliggöra motståndaren. Kanske särskilt om risken är stor att det är motståndaren som har rätt.

Hanne Kjöller gav år 2013 ut boken En halv sanning är också en lögn. Hon visade hur somliga journalister spred en felaktig bild genom att utelämna uppgifter som inte stärkte deras tes. Boken är gedigen, och den är oroande läsning för den som hoppas att medierna ska vara mogna ansvaret för sin viktiga roll i samhället.

Är det typiskt för journalisternas inställning att den huvudsakliga reaktionen på boken var kritik för ett sakfel som var viktigt men i sammanhanget betydelselöst? Varför blev reaktionerna så uppenbart snedvridna? Borde inte alla medier vara öppna även för egna möjliga brister? Vad är det egentligen som har hänt?

Som framgått har jag granskat mediernas roll och journalistikens metoder i Quickärendet. Det har skett i liten skala, men mina resultat inte bara stämmer med Kjöllers. De är förfärande. Min uppmaning till chefer inom medievärlden och lärare på journalistutbildningarna är därför denna:

Om ni inte har förstått vilka värden som har vunnit insteg inom journalistiken, och vilka värden som är på väg att förloras, bör ni öppna ögonen och titta. Det är dags för er att ta ansvar.
                                                                        Göran Lambertz
                                                                         justitieråd
 

Läs Dan Josefssons svar här.

Fler avsnitt