Svekfullt av min förbundsledning
Jag är stolt över att för drygt 30 år sedan varit med om att dra ett strå till stacken i kampen för professionaliseringen av fackliga organisationstidningar.
Kongressen i dåvarande Lärarförbundet beslöt efter en dragkamp mellan redaktion och förbundsledning att chefredaktören skulle vara ansvarig utgivare och att redaktionen skulle ha en självständig ställning. Det blev ett tydligt uttryck för medlemmarnas vilja som genomfördes genom det representativt demokratiska systemet.
Inom Fackliga klubben inom Svenska Journalistförbundet diskuterade vi mycket fram och tillbaks hur den professionella journalistiken skulle kunna avvägas på ett rimligt sätt mot ägarnas legitima inflytande över sin tidning. Lösningen blev följande formel: Förbundstidningen ska vara ett inom organisationen självständigt verkande pressorgan.
Lägg noga märke till två saker. ”Inom organisationen” betyder att tidningen verkar inom ramen för organisationens övergripande syfte och den kan enbart arbeta på ett sätt som gynnar medlemmarnas intresse. Allt annat vore tjänstefel. ”Självständigt verkande” betyder att samhällets grundlagsfästa och allmänt accepterade medel för att värna det fria ordet skulle tillämpas även inom fackförbunden.
Det fria ordet skulle skyddas till gagn för medlemmars möjlighet att fritt, utan inskränkningar av den för tillfället valda eller anställda makten i förbundet, uttrycka sin mening. Det skulle skyddas mot förbundsledningars ängsliga tendens att tysta intern kritik och vilja att styra debatten.
Vi mötte motstånd från förbundsledningar som försökte göra gällande att självständig journalistik var ett uttryck för journalistiskt egenintresse. Man ansåg att det inte stod i samklang med medlemmarnas intresse. Detta ansåg man sig kunna tolka och uttrycka bättre än medlemmarna själva varför dessa inte skulle behöva tillgång till det fria ordet.
Det representativa uttrycket för medlemsviljan inom åtminstone TCO-förbunden firade en triumf när TCO-styrelsen antog en policy för TCO-tidningen helt i linje med den professionella linje som vi förordat. Den hade alltså fått starkt stöd av TCO-förbunden (inklusive dess ledningar!). Motsvarande professionalisering skedde inom övriga centralorganisationer och diskussionen om det fria ordets villkor tog fart även i andra organisationer och inom myndigheter som gav ut egna tidningar.
SKTF-tidningen, som tidningen Vision hette då, var en av de förbundstidningar som på föredömligt sätt och till gagn för medlemmarnas intressen arbetade på ett professionellt sätt, en tradition som hittills fullföljts efter namnbytet till Vision.
Eftersom jag även nu arbetar på en organisationstidning, Ducatus, ett magasin som utges av Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, är det naturligt att jag är dubbelansluten till Svenska journalistförbundet och Vision som organiserar på min arbetsplats. Jag är redaktör men inte utgivare för Ducatus, men på min arbetsplats för vi ett levande samtal om tidningens roll i organisationen. Min förhoppning är naturligtvis att den ska resultera i den ordning som jag fortfarande tycker är den enda principiellt sett rimliga för en tidning som utges av en organisation som styrs i demokratiska former.
Döm om min bestörtning när jag erfar att Visions förbundsstyrelse med öppna ögon tar ett 30 år långt kliv bakåt i historien, till en tid när den för tillfället valda eller anställda makten ansåg sig ha rätt till större inflytande än de som i kraft av sitt medlemskap kunde tillsätta och avsätta makten.
Ett kraftigt hugg i ryggen är vad min egen förbundsstyrelse erbjuder i stället för stöd i min och alla organisationsjournalisters strävan efter professionella arbetsformer.
Bo Silfverberg
redaktör och medlem i Vision och Svenska Journalistförbundet
