Staten tar sig rätt att ingripa i journalistiken

Den visar samtidigt att staten, enligt åklagarens och tingsrättens uppfattning, har större befogenheter att ingripa mot journalistisk verksamhet än vad som framgår av grundlagarna.

I själva skuldfrågan bestäms utgången av vem domstolen tror på. I korthet hände alltså detta:
En albansk man (R) döms 2004 till åtta års fängelse för narkotikasmuggling i stor skala. Hans familj hävdar att han är oskyldig, men domen vinner laga kraft. För att kunna frias i en ny rättegång måste R få resning. Familjen får rådet att kontakta en journalist som kan gräva fram nya fakta och skapa publicitet kring fallet. Två av Rs barn – son och dotter – tar kontakt med TS. Han går småningom med på ett möte, och tar emot material om fallet.

Ett halvår senare träffas en muntlig uppgörelse, och här går uppgifterna isär. Enligt son och dotter bestämdes att TS – mot 400 000 kr i ersättning – skulle granska fallet i syfte att producera ett TV-program. Enligt TS förklarade han tydligt att det inte skulle bli något TV-program, men att han som jurist skulle göra en granskning i syfte att undersöka möjligheterna till resning för R.

Annons

Någon bevisning i form av dokument eller ljudinspelningar finns inte, och tingsrätten väljer nu att tro på sonen och dottern. Utan att ha suttit med vid rättegången kan man inte hävda att detta är fel. Uppenbarligen har sonen och dottern gjort ett starkt intryck på rätten. I domen tecknas bilden av två naiva och okunniga unga människor som bara ville rädda sin far ur fängelset men blev offer för den falske och girige journalisten TS.

Uppenbarligen gjorde TS själv ett sämre intryck. Rätten gör inga försök att sätta sig in i hans situation sådan han själv beskriver den. Den vill helt enkelt inte tro honom. Slutsatsen blir att TS lurade en familj i vilken fadern var dömd för grovt narkotikabrott på 400 000 kr. Att detta för en människa som lever ett normalt, det vill säga oskyddat liv i centrala Stockholm måste framstå som rena vansinnet, som bokstavligen livsfarligt, är inget rätten reflekterar över.

Bevisvärdering är domstolens uppgift. Om dess slutsatser är korrekta kan ingen invända mot en fällande dom. Då har TS både lurat Rs familj på stora pengar och svikit sin före detta uppdragsgivare TV4. Eftersom bevisningen, sådan den beskrivs i domen, framstår som högst diskutabel får man bara hoppas att den prövas också i högre instans.

Det finns dock ett helt annat och direkt obehagligt inslag i TS-affären. Mutbrottet, som åklagaren och tingsrätten beskriver det, må ha en tydlig kärna men i genomgången av rekvisiten – de förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en gärning ska vara straffbar – flyter det ut och skapar en gråzon av häpnadsväckande dimensioner. I denna gråzon kan rättsväsendet alltså ingripa mot journalister utan hinder av källskydd, censurförbud eller andra yttrandefrihetsgarantier som grundlagarna uppställer.

En journalist kan vara skyldig till mutbrott om fyra rekvisit är uppfyllda:
1. Journalisten ska vara knuten till ett medieföretag (X) som "arbetstagare" i civilrättslig mening. Det begreppet har ingen tydlig avgränsning. Någon anställning behöver det inte vara fråga om. Det räcker att journalisten utfört uppdrag åt X under viss tid, oklart hur länge. Det behöver inte ha varit heltidsarbete. (TS var, som F-skattare med uppdragsavtal knuten till TV4 på halvtid.)
2. Journalisten tar uppdrag av någon annan (Y) som innebär att han utnyttjar den kompetens som legat till grund för arbetet hos X, d v s journalisten gör hos både X och Y det han är bra på. Det föreligger ett s k tjänstesamband.
3. Journalisten underlåter att fråga X om lov att ta uppdraget för Y. Avgörande är inte när uppdraget i praktiken ska utföras utan när uppgörelsen om avtalet träffades. I TS-fallet träffades överenskommelsen med syskonen R den 24 maj 2006. TS kontrakt om arbete på halvtid för TV4 sträckte sig till den 30 juni samma år, och av kontraktet framgick att det inte skulle förlängas. Tingsrätten anser att TV4 i det läget borde ha informerats och kunnat hävda en vetorätt, trots att uppdraget för syskonen R i allt väsentligt skulle utföras efter att kontakterna mellan TS och TV4 hade upphört.
4. Journalistens ersättning från Y ska anses "otillbörlig". Inte heller detta begrepp har någon klargörande definition. Enligt en dom i Högsta domstolen ska gränsen för det otillbörliga bedömas utifrån "sed och allmän uppfattning (…) Utgångspunkten för bedömningen är det intresse straffbestämmelsen avser att skydda…" (NJA 2008, sid 705)

I TS-fallet anser tingsrätten att de intressen som behöver skyddas är dels "förtroendet för en fri och självständig journalistik", dels TV4s rykte – nämnda i den ordningen. I stämningsansökan åberopar åklagaren "Spelregler för press, radio och TV" som stöd för påståendet om förtroendeskada och "otillbörlighet". En ombudsman från SJF fick under rättegången vittna om de etiska reglernas innebörd och svara på frågor som gick ut på att visa att TS brutit mot dem.

I domskälen heter det sedan: "Tingsrätten anser dock att utredningen i målet klart visar att det är en allmän uppfattning att det agerande som Trond Sefastsson har överbevisats om är oförenligt med kravet på journalistisk integritet och därför har skadat eller riskerat att skada förtroendet för en fri och självständig journalistik…" I målet förekommer bara en "utredning" om vad som är "allmän uppfattning", nämligen redogörelsen för Spelreglerna.

Att de nu åberopas som stöd för åtal och fällande dom utgör ett av de två principiella bakslag för yttrandefriheten som följer av Trond-affären.

Om inte organisationerna bakom Pressens Samarbetsnämnd får stopp på ett sådant missbruk av det pressetiska regelverket måste det rimligen avskaffas. När överträdelse av reglerna kan utgöra bevis för att en journalist har begått brott gör de större skada än nytta.

Det andra principiella bakslaget är att en åklagare i domstol får gehör för åsikten att rättsväsendet ska användas för att slå vakt om allmänhetens "förtroende för en fri och självständig journalistik". I Sovjetunionen framstod den tanken säkert som rimlig, men det gör den inte i ett land med yttrandefrihet. Där kan inga andra skapa förtroende för journalister än journalisterna själva.

En statlig ambition att ingripa mot förtroende-skadande journalister kombinerat med en mutlagstiftning som i sina definitioner är nästintill gränslös öppnar för maktmissbruk den dag en journalist genom sitt arbete verkligen hotar samhälleliga eliter. Hur många av Sveriges mer kända journalister kan med säkerhet säga att de inte vid något tillfälle har uppfyllt de fyra rekvisiten?

Observera att dessa principiella bakslag inte har något med den fällande domen mot TS att göra. Om denne verkligen har gjort vad tingsrätten hävdar att han gjort är det ett glasklart fall av mutbrott. Då fordras varken någon bevisning i form pressetiska regler eller någon idé om statligt ansvar för journalistiken för att döma honom.

Anders R Olsson