I många offentliga sammanhang blir jag påhoppade av människor som talar om journalistikens förflackning och undrar vad Journalistförbundet tänker göra åt det.

Eftersom jag är medveten om betydelsen av kvalitativ journalistik och lika medveten om vad som sätter gränserna för den, hänvisar jag numera såväl välmenande som klagande också till ledningarna för Bonniers, Schibsted och Stampen.

Jag funderar på att börja lämna över en lista på mejladresser och telefonnummer till regerings- och riksdagsledamöterna också, eftersom majoriteten av dem, med vissa uppskattade undantag, är duktiga på att stifta lagar som kringskär journalistikens möjligheter men visar ett obefintligt intresse för mediepolitik.

Annons

Stand up for Journalism kallas dagen då Europas journalister och ytterligare journalister runt om på klotet vill erinra världen om journalistikens betydelse för demokratin på hela klotet. Inträffar årligen den 5 november.

Nu, alla ni som har synpunkter på journalistikens roll i demokratin, har ni ett osökt tillfälle att hjälpa till och stå upp för journalistiken.

Så här står det till:

Medieägarna blir färre och större. Bra om denna makt över ekonomi och information används för att stärka den kvalitativa journalistiken. Dåligt om journalistiken betraktas som vilken vara som helst och enda målet för verksamheten är att dra in så stora vinster som möjligt.

Tre år under 2000-talet har givit de största vinsterna någonsin till ägarna av traditionella medier som innehåller journalistik. Mindre har återinvesterats i journalistiken.

Som inom alla andra verksamheter beror kvaliteten och bredden på under vilka omständigheter produktionen sker.

Med risk för att låta banal så vill jag instämma i påståendet att den som är stor och stark också måste vara snäll, åtminstone i en demokrati. Gäller även för medieägare.

Inom medievärlden råder anställningsparanoia. Skälen? Ett kan vara att det till exempel är lättare att styra en individ så länge denna hålls i otrygghet, men med en morot framför näsan om att någon gång få ett fast jobb. Svårare för individen i otrygghet att säga nej till jobb som enbart har kommersiella och inte publicistiska motiv.

Om redaktionen har en omsättning på människor lik den i en tunnelbanestation under rusningstid minskar möjligheterna till lång- och kortsiktiga diskussioner om innehåll och journalistiska motiv. Vidareutbildning blir omöjlig eller åtminstone svårmanövrerad. Otrygghet medför arbetsmiljöproblem, som sexuella trakasserier till exempel, visar Journalistförbundets enkäter och undersökningar. Om redaktionerna ständigt bemannas ner av vinstskäl blir det lika ständigt svårare att bedriva en mer djuplodande journalistik.

Om de stora medieföretagen kan använda sin makt till att försämra villkoren för de små företagarna inom journalistiken, så krymper utrymmet för kvalitativ journalistik.

Är det så? Jomenvisst! De oskäliga avtal som de stora mediekoncernerna regelmässigt förelägger de flesta frilansar kallar vi fulavtal.

Ett public serviceföretag (där vi alla kan se oss som ägare) kräver att säljare/frilansen/småföretagaren för ett blygsamt engångsarvode ska överlämna upphovsrätten till materialet för all framtid och all verksamhet.

En nyhetsbyrå förbjuder frilansen att jobba mot företagets kunder med "liknande material", ett ganska omfattande yrkesförbud då företaget har hela dagspressen och tidskriftsbranschen som kunder.

En större tidskriftkoncern ställer som villkor för frilansfotografer att de ska ge upp all ersättning för återpublicering, eftersom köparen förbehåller sig rätten att publicera samma bild hur många gånger som helst.

Om småföretagarna/frilansarna protesterar får de oftast inte sälja alls. Ibland hotas de av svartlistning.

Svartlistning? Yrkesförbud? I Sverige? Är det möjligt?

När barnbokslegendaren Lennart Hellsing (med flera) krävde upphovsrättsersättning för återpublicering av Svenska Dagbladet och fick rätt i rätten, svarade Svenskan med att inte vidare publicera dem.

Samma sak gäller kulturskribenten Clas Thor och Nerikes Allehanda.

En fotograf krävde ersättning för extra användningen av hans bilder av ett av våra största tidskriftsförlag. När fotografen skickade faktura struntade företag i att betala och svartlistade fotografen som arbetat för deras publikationer i många år.

Varenda gång ett ”fulavtal” sticks under näsan på en frilansjournalist är det underförstådda hotet:

– Skriv på, annars har du sålt din sista bokstav eller bild till oss.

Varför? Därför att möjligheten att använda samma material hur många gånger som helst på alla ”plattformar” – de kan vara väldigt många – medieägaren förfogar över, gör det billigare att publicera. I samma mån minskar mångfalden i de journalistiska medierna.

En av de största medieägarna, med en omsättning som ökat med 248 procent på tio år, vill skära ner möjligheterna till fackligt arbete med 50 procent, det vill säga minska journalistklubbens möjligheter att ta tillvara sina medlemmars intressen.

Ett av våra största medieföretag kringgår målmedvetet kollektivavtalet genom att låta frilansar/småföretagare arbeta som om de vore anställda, med de skyldigheter det innebär men utan rättigheterna.

Ansvarsfullt? Tycker jag inte.

Så alla vi som vill ha mer mångfald och mer kvalitet: Stå upp för journalistiken.

Jan Scherman på TV4, du skrev så vackert när du tillträdde att du inte skulle bli en vanlig VD utan värna journalistiken. Stå upp för journalistiken och respektera kollektivavtalet.

Tomas Brunegård, ordförande i Tidningsutgivarna, en organisation för publicister, stärk de publicistiska värdena och värna dem mot ekonomismen, tillåt inga fulavtal och respektera det fackliga arbetet. Stå upp för journalistiken.

Eva Hamilton, Mats Svegfors och andra ledare inom public service, föregå med gott exempel som arbetsgivare och inköpare. Stå upp för journalistiken.

Ni ledamöter i regering och riksdag, stimulera mångfalden genom att ge ekonomiska möjligheter för nya ägare och nya ägarformer att etablera sig på marknaden och sluta att lagvägen skapa ännu större otrygghet i anställningarna. Stå upp för journalistiken.

Alla ni politiker som värnar om småföretagarna, skärp avtalslagen så att vi får en rimlig avtalsbalans mellan små och stora företagare på mediemarknaden. Ge Konkurrensverket verktyg att hantera den ökande ägarkoncentrationen i medievärlden. Stå upp för journalistiken.

Och alla ni andra medborgare som tycker som jag att vi behöver slå vakt om journalistikens mångfald och kvalitet, stå upp för journalistiken. Jag försäkrar att Journalistförbundet gör vad det kan. Stå upp för journalistiken och hör av er till ägarna av Bonnier, Schibsted och Stampen med era åsikter. Det är de som sitter på pengarna och makten.

Agneta Lindblom Hulthén