SRs personaldirektör gissar om löneskillnaderna
Sveriges Radios personaldirektör Ingrid Wibom har häpnadsväckande lite att säga om löneskillnaderna mellan journalisterna på Sveriges Radio. I en intervju med Journalisten.se publicerad den 18 maj gissar hon sig fram.
Hon antar att de kan bero på att den ena SR-redaktionen väljer att anställa unga och oerfarna medarbetare, medan en annan anställer ”profiler”. Skillnaderna skulle kunna vara sakligt motiverade eller inte. Ingrid Wibom vet inte. Inte heller tycks hon reflektera över det märkliga i om företaget i så fall har så olika rekryteringspolitik på olika redaktioner.
Att det finns stora löneskillnader mellan journalisterna på Sveriges Radio är väl dokumenterat sedan många år. Enligt Journalistklubbens senaste statistik skiljer det över 9 000 kronor i medianlön mellan den bäst och sämst avlönade redaktionen. I flera år har företaget genomfört lönekartläggningar vars syfte är att klarlägga om löneskillnaderna är sakliga eller inte. Men Ingrid Wibom kan inte komma med annat än teoretiska resonemang om att skillnaderna beror på det rådande individuella lönesystemet. Det är att göra det lätt för sig och krypa undan sitt ansvar som arbetsgivare.
Det individuella lönesystemet innebär att den individ som presterar bättre, som tar större ansvar, som kompetensutvecklar sig eller liknande också ska belönas för detta genom löneutveckling. Det tjänar både arbetsgivaren och den anställde på. De skillnader som därmed uppstår ska vara sakligt motiverade.
Tyvärr måste man som journalist på Sveriges Radio konstatera att det inte finns något större samband mellan prestation och belöning. Trots att vi på senare år har ökat vår produktivitet kraftigt genom att, förutom det traditionella radioarbetet, utveckla den hyllade sajten Sverigesradio.se med våra poddfiler, bilder och texter, har utfallet varit magert. 2010 var det till och med så klent att företaget fick ett oväntat överskott eftersom företagsledningen hade räknat med högre löneökningskostnader.
Nu ska tydligen löneskillnaderna än en gång dokumenteras, enligt en överenskommelse mellan Sveriges Radio och journalistklubben. Gott så – men låt oss slippa ännu en dokumentation av eländet och dessa återkommande förklaringar vars syfte endast är att legitimera sakernas tillstånd.
Se i stället till att Sveriges Radio skaffar sig en lönepolitik som ingår i en personalpolitik vars främsta uppgift borde vara att se till att företaget kan rekrytera och behålla kompetent personal, inte minst nu när snart många med nyckelkompetens går i pension.
Vad svarar Ingrid Wibom till exempel den kollega till mig som just nu vikarierar som arbetsledare och som med flera års erfarenhet i yrket upptäcker att en sommarvikarie hon anställer har högre grundlön än hon, trots kortare erfarenhet. Är det sakligt motiverade löneskillnader som tjänar syftet att företaget ska kunna motivera och rekrytera framtida arbetsledare?
Hur kommer det sig att de journalister som arbetar på Sveriges Radios redaktion i Helsingborg och vars löner bokförs på SR Kristianstad ligger lägre än de kollegor på samma redaktion vars löner bokförs på SR Malmö? Är själva konteringen i sig en saklig löneskillnad?
Varför ligger medianlönen för journalisterna på SR International drygt 5 300 kronor lägre än för kollegorna på SR Ekot som också sitter på Oxenstiernsgatan i Stockholm? Är det månne marknadskrafterna? Man hade ju annars kunnat tro att det skulle finnas fler att välja på av svensktalande journalister med kompetens för nyhetsarbetet på Ekot än journalister med språklig dubbelkompetens i till exempel somaliska och svenska som kan jobba på SR International.
Sveriges Radios ledning underminerar själva tanken med det individuella lönesystemet genom sin beröringsskräck att på allvar vilja ta ställning till och åtgärda de uppenbara brister som finns i lönesättningen av journalisterna på företaget.
