Sluta intervjua fulla kändisar
Som före detta journalist och före detta missbrukare är det ibland smärtsamt tydligt i rapporteringen från något spektakulärt någon offentlig person gjort: det finns sannolikt ett missbruk med i bilden.
Jag vet inte varför journalister ibland är oförsiktiga med detta. Om det är sökandet efter rubriker som rationaliserar exploaterandet av personen ifråga, utan att tänka att denna skulle kunna behöva hjälp hellre än en löpsedel eller ett mittuppslag. Vissa offentliga personer som till och med uttalat att de dricker för mycket alkohol får nästan som artikelserier i kvällstidningarna, där de då och då får ”lasha” ut mot någon eller något.
Jag har aldrig jobbat på kvällstidningsredaktion så jag vet inte hur det går till. Men ett alternativ för en journalist som sitter i ett telefonsamtal med en packad kändis som börjar säga utsvävande saker, måste ju alltid vara att be personen höra av sig när den är nykter igen, snarare än att trycka på rec. Jag skulle också föreslå att bortse från slarvigt skrivna inlägg på sociala medier publicerade kvart över två på natten. Det blir förstås mer komplicerat om det är en person med makt eller givet demokratiskt mandat som havererar. Men när det gäller andra random offentliga personer: låt dem vara. Är det de som söker upp er under ”the influence”, avvisa dem. Det kan dessutom förändra deras liv.
Självklart är det ingen som ändrar sig på stående fot och blir nykter för att någon påpekar att den är missbrukare. Men över tid är varje sådant påpekande värdefullt, något jag liksom många andra som blivit nyktra kan vittna om.
Jag är evigt tacksam för chefredaktören som sade till mig när jag i min bakfylla en dag satt och skrev i ett töcken av alkoholos: ”Jag vill ha din hjärna hundraprocentig, du är bra när du är bakis också men jag vill ha dig bäst.” Jag blev förnärmad då, men när dagen kom många år senare då jag satte ihop pusselbitarna och insåg att jag var missbrukare, då var det ett tillfälle som var en pusselbit, en viktig pusselbit.
En del journalister är förstås också alkoholister och missbrukare av andra slag. Det har kanske något att göra med förbiseendet, men påverkar också kvaliteten på journalistiken. Olika missbruk tenderar att göda varandra. I mitt fall ledde det också till andra mindre hälsosamma beteenden som att systematiskt också börja använda droger och lögner. Vem vill ha medarbetare med beteendemönster som innebär sådana risker på en redaktion?
Personerna som skämmer ut sig offentligt som en följd av sitt missbruk skadar sig själva och sina nära. Men vi har förstås också de som i sitt missbruk blir förövare och skadar andra människor, och de som skadar sig själva eller till och med tar sitt liv genom att begå självmord som en följd av en rad saker där missbruk ibland är en av dessa. Jag tror att alla som rapporterat från händelser av det här slaget kan relatera till mer än ett tillfälle då det varit så.
Att journalister börjar föregå med gott exempel både internt på redaktionerna och i sitt journalistiska arbete, är förstås en av fler delar som kan få antalet som fastnar i missbruk i samhället att minska. Ansvaret för missbrukarens beteende är aldrig den nyktres. Samtidigt spelar fler än missbrukaren roll i att missbruket både uppstått och fortskrider.
Carlos Rojas
samhällsanalytiker
