Gå direkt till textinnehållet

Sjöberg: Åsbrink åker snålskjuts på andras arbeten

 Den senaste tiden har Elisabeth Åsbrinks bok Och i Wienerwald står träden kvar uppmärksammats bland annat för sina "nya" avslöjanden om Ingvar Kamprads förflutna i nazistiska och fascistiska organisationer under andra världskriget.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

1998 publicerades min bok Ingvar Kamprad och hans Ikea. En svensk saga (Gedins) och eftersom den innehöll i princip samma uppgifter som Åsbrinks bok – men alltså 13 år tidigare – ställer jag mig frågan: hur långt kan, bör, får man publicera uppgifter som i allt väsentligt bygger på redan kända fakta och presentera dem som "nya"? I vilken utsträckning får man snylta på andras arbete utan att tydligt ange den källa där dessa uppgifter först publicerades?
Jag vill inte vara en småaktig petimäter, men det är med stigande irritation jag nu följer mediernas hänvisningar till Åsbrinks bok. Låt mig ta några exempel för att visa på snylteriet:


Jag skrev 1998:
"Han ritade också ett hakkors i sin skolbänk, vilket hans klassföreståndare Zelmi upptäckte och Ingvar kunde inte göra annat än att bekänna". (Denna uppgift fick jag direkt av Kamprads lärare i tyska, Magnhild Magnusson)
Åsbrink skriver 2011: "Han fick skäll från skolans antinazistiska ledning när han ristade hakkorset i skolbänken /…/"
Jag skrev 1998 om Kamprads brev till fascistorganisationen Svensk Opposition: "Han hade en lustig namnteckning. I:et i Ingvar lät han gå runt i en båge åt höger och fortsätta under namnet åt vänster för att slutligen inringa hela signaturen".
Åsbrink skriver 2011: "Istället är det med snirklig, lätt lutande och ovan skrivstil som Ingvar /…/. Och så hans namn, innesluten i en vacker båge med pennan".


Jag skrev 1998:
"Vintern 1942 publicerade Ungt Folk under rubriken ’Götalands kamp hårdnar mot bolsjevismen’ en mängd hälsningar från rörelsens funktionärer till ledaren Lindholm. Från Småland kom en hälsning från ’Nr I. K-d’ i Agunnaryd. ’Nr’ var lindholmarnas beteckning för nationalrekryt och dessa traditionsenliga så kallade midvinterhälsningar skulle vara redaktionen tillhanda senast den femte december och redovisas till Ungstaben med femtio öre".
Åsbrink skriver 2011: "Samtidigt prenumererade han på de hårdföra ungdomsnazisternas tidning Ungt Folk, och betalade för att publicera en midvinterhälsning till svenskführern Sven Olov Lindholm där. I decembernumret står, trycksvart på pappersvitt: I. Kamprad i Agunnaryd".

Jag skrev 1998: "En av Ingvar Kamprads klasskamrater var den två år äldre Bengt Brunberg. De tog realen samtidigt och Ingvar hade lyckats värva honom till nordisk Ungdom /…/ I maj 1943 snappade Allmänna Säkerhetstjänsten upp en medlemsanmälan för Brunberg som Ingvar skickat till NUs kansli i Stockholm: ’Jag går för närvarande på en skola, där det är av nöden att vara hemlig. Kan tala om att vi här trots svårigheter vidtalat med en tryckeriägare att trycka den ev Eder utsända propagandalappen ’Hur många skola bolsjevismen mörda i Sverige?’ i något förändrad form’".
Åsbrink skriver 2011: "I maj skulle Ingvar ta sin realexamen på Osby Samskola. Samma månad fann polisen dessutom att han värvat en kamrat till Nazistisk Ungdom. På medlemsanmälan hade Ingvar egenhändigt skrivit: ’Jag går för närvarande på en skola, där det är av nöden att vara hemlig. Kan tala om att vi här trots svårigheter vidtalat med en tryckeriägare att trycka den ev Eder utsända propagandalappen ’Hur många skola bolsjevismen mörda i Sverige?’ i något förändrad form’".

Jag skulle kunna ge fler exempel på hur Åsbrinks "nya" uppgifter om Ingvar Kamprad inte alls är nya, utan, som sagt, fanns att läsa i min bok om Ikea-grundaren redan för 13 år sedan. Jag och min bok finns visserligen omnämnd bland Åsbrinks lista över tryckta källor längst bak i hennes bok, som en av många andra, men förlaget kunde åtminstone sett till att stava mitt namn rätt.
Åsbrink ska ha all heder av att ha skrivit en utomordentlig berättelse om Otto Ullmanns och hans föräldrars öden, men det är djupt olustigt att någon åker snålskjuts på andras arbeten utan att man ges berättigad och tydlig credit.

Som kulturskribenten Crister Enander svarade mig när jag påpekade att hans text om Och i Wienerwald står träden kvar utgår från att Åsbrinks uppgifter är nya: "Så slarvigt av mig. Jag har inte läst din bok, bara Torekulls. Jag brukar inte göra den här sortens missar, men det var bråttom. Jag skrev artikeln i fredags och den har tryckts i några tidningar. Jag ska genast skaffa din bok. Har jag tillfälle ska jag ta upp det här. Jag får en obehaglig smak i munnen när jag med denna nya kunskap ser hur presskampanjen lyckats. Hade jag varit i dina kläder hade jag varit skitförbannad".
Ja, jo. Jag är nog lite skitförbannad.

 

Läs Elisabeth Åsbrinks svar här.

Fler avsnitt
Fler videos