Rör inte våra grundlagar

Den senaste i raden av utredningar – yttrandefrihetskommittén, YFK – presenterade nyligen ett debattbetänkande (SOU 2010:68). Där lanseras tre tänkbara modeller för en ny grundlag. Ansvarsmodellen innebär att den person får skydd som öppet ansvarar för ett yttrande. Verksamhetsmodellen bygger på samma princip men att massmedieföretag får ett automatiskt skydd. Ändamålsmodellen innebär att själva syftet med yttrandet avgör om grundlagen är tillämplig.   

Det finns nu ingen anledning att fördjupa sig i detaljer hos den ena eller andra modellen. Argumenten mot att överhuvudtaget ge sig in i detta lagstiftningsprojekt är starka och drabbar alla tre modellerna.

Både regering och utredare bedyrar att det inte handlar om att försvaga skyddet för yttrandefriheten. Ur det offentliga materialet kan nu följande argument för grundlagsreformen urskiljas:

Annons

1. Det nuvarande skyddet har blivit ”omodernt” på grund av genombrotten för ny teknik.

Men det är inte omodernt. Ingen teknik är så ny att den hamnar utanför YGL. Den som vill ha YGL-skydd för t ex en blogg kan få det genom beställa ett utgivningsbevis från Radio- och TV-verket. (Kostnaden 2 000 kr är dock onödigt hög.)

2. Det går inte att förklara varför yttranden har olika starkt skydd beroende på vilket medium som används för att sprida det.

Det går visst att förklara. Förutsättningarna för skydd skiljer sig medierna emellan. Det går helt enkelt att bygga högre staket kring pappersmediet än kring eter- och trådbundna medier.

Några exempel: Många YGL-skyddade yttranden (radio, TV, Internet) är gränsöverskridande vilket innebär att man i lagregleringen av dem måste ta viss hänsyn till internationella överenskommelser. Det gäller inte för TF-medier. Vissa nya medier måste samsas i etern och kablarna och staten måste med lag bestämma hur utrymmet ska fördelas. Något motsvarande inflytande över förlags eller tidningsredaktioners spridande av yttranden finns inte.

Staten måste kunna tvinga vissa YGL-medier som radio och TV att ge plats för samhällsviktig information – från akuta larm till SvT:s Anslagstavlan – men kan aldrig tvinga ett förlag att ge ut en bok eller en tidning att publicera en artikel.
Den princip som idag genomsyrar grundlagarna är att varje teknik ska ges så starkt skydd som möjligt. Det blir olika nivåer på skyddet beroende på omständigheterna. Ska man ha lika starkt skydd för alla yttranden, måste man försvaga det skydd som idag är starkast. Lägstanivån (YGL:s) blir bestämmande.

3. Varje år händer det några gånger att inte ens statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, kan avgöra om text på en klisterlapp eller T-tröja är framställd med tryckpress. Handlar det om en tryckpress får bara JK väcka åtal – annars ska vanlig åklagare göra det. Vet man inte vilket som är rätt blir det inget åtal.

Detta problem är litet, såväl principiellt som räknat i antal fall, och det är fullt möjligt att lösa utan att man river hela grundlagskonstruktionen.

4. TF/YGL:s texter är svårbegripliga. De klargör inte för medborgarna vilka rättigheter de har.  

Visst kan grundlagstext vara svårläst, men detaljerade lagregler om yttrandefrihet måste bli komplicerade. Inget land i världen har lyckats göra dem lättillgängliga. Att förtydliga paragraferna i TF/YGL är bra, att kasta dem ur lagboken är något annat.

5. TF och YGL skapar något som regeringen kallar ”konfliktytor” mot EU. Förr eller senare kommer de högsta EU-organen sannolikt att underkänna våra grundlagar i viktiga avseenden.

I ett europeiskt perspektiv framstår TF/YGL som udda regelverk, bl a därför att de i vissa avseenden går långt i garanterandet av yttrandefrihet och öppenhet. Sverige har dock hittills mötts av stor respekt inom EU när vi har begärt ändringar i beslut som är svåra att förena med våra (världens äldsta!) grundlagsregler om yttrandefrihet.

Om vi nu själva avskaffar det regelverk som konstruerades på 1760-talet och ersätter det med ett nytt och oprövat kan vi inte räkna med samma respekt. Därmed ökar risken för att rättigheter i TF/YGL som inte har sin motsvarighet i andra länders lagstiftning – meddelarfriheten och anskaffarfriheten – hamnar i EU-rättsliga kvarnar och mals sönder. Vidare ökar risken för att EU:s och Europadomstolens bitvis helt orimliga avvägning mellan integritets- och yttrandefrihetsintressen får starkare genomslag i svensk rätt. (Som i Caroline av Monaco-domen från 2004.)

Sist men inte minst får vi svårt att försvara principen att endast fysiska personer kan förtalas. I flertalet europeiska länder kan även organisationer och företag stämma medier och enskilda journalister för förtal. Samhällets starkaste aktörer har då goda möjligheter att skrämma kritiska granskare.
Ska vi försvara svensk yttrandefrihetstradition kan vi inte börja med att försvaga den med hänvisning till att EU i framtiden kanske ställer sådana krav.

Man får inte glömma att det handlar om en beredskapslagstiftning. Under normala förhållanden behövs den knappt, men den dag samhällets starkaste aktörer känner ett akut behov av att få tyst på enskilda opinionsbildare eller att stoppa vissa informationsflöden måste skyddet för yttrandefriheten stå pall för både hårda attacker och tjuvknep.

Internet aktualiserar verkligen nya frågor om yttrande- och informationsfriheterna. Brutalisering – förtal, kränkningar – är ett problem. Censur genom filtrering hos operatörerna är en farlig trend. Det framväxande övervakningsamhället – med sådant som FRA-lag och teledatalagring – skapar självcensur och försvagar meddelarskyddet.

För dessa frågor har YFK:s arbete ingen relevans. Sluta attackera TF/YGL och ta itu med de verkliga problemen!