Riksdagen slår mot öppenheten i hela EU
Riksdagens beslut att införa nya sekretessregler för internationellt samarbete är ett nederlag på tre nivåer.
Det försvagar offentlighetsprincipen i Sverige.
Det underminerar svenska strävanden att verka för öppenhet och medborgarinflytande i hela EU.
Det visar hur illa det kan gå när mediebevakning uteblir. Vi är många som borde ha reagerat långt tidigare.
Lagändringen ger svenska myndigheter en utökad möjlighet att hemligstämpla uppgifter som idag är offentliga, ”om det kan antas att Sveriges möjligheter att delta i internationellt samarbete försämras.”
Försämrade möjligheter – hur det nu skall definieras – blir alltså en sekretessgrund i sig.
Detta är inte bara något nytt i Sverige. Det är också nytt i förhållande till den linje som svenska politiker och tjänstemän med viss framgång har drivit närt det gäller EUs egna regler för tillgång till handlingar.
Sverige har ju slagits för att det inte är avsändaren av en handling som bestämmer om den skall lämnas ut, men mottagaren. Restriktiva EU-stater skulle inte kunna försvaga den svenska offentlighetsprincipen med ”avsändarveto”.
Har slagits alltså.
Nu tummar man både på sina egna principer och argument.
Ett av de uttalade motiven för lagändringen är behovet av att hemlighålla uppgifter knutna till förhandlingar om internationella handelsavtal.
Som av en händelse är en sådan förhandling nyligen inledd mellan EU och USA. Syftet är att sluta världens hittills mest omfattande handels- och investeringsavtal, kallat TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership).
Corporate Europe Observatory (CEO), en organisation som granskar lobbyismen i Bryssel, har visat att EU-sidans förhandlare avhöll 119 slutna möten med näringslivsintressenter men enbart ett fåtal med fackföreningar, och miljö- och konsumentorganisationer innan förhandlingarna drog igång1.
Poängen här är inte den obalansen i sig, men att påpeka att det är något vi känner till tack vare CEOs utnyttjande av EU's egna offentlighetsregler som inte minst svenska politiker och tjänstemän har varit med om att utveckla och försvara.
På central EU-nivå har det blivit en aning lättare att följa med och förstå genom att utnyttja de ännu svaga, men dock existerande regler för insyn.
Samtidigt försvagar nu svenska folkvalda motsvarande möjligheter på hemmaplan. Det är inte bara onödigt, och dumt.
Det är direkt kontraproduktivt om man verkligen vill främja offentlighet och medborgarinflytande på EU-nivå.
Staffan Dahllöf
