Gå direkt till textinnehållet

Quicks oskuld en icke-fråga för Gubb-Jan Stigson

Gubb-Jan Stigsons envetna försök att påverka rättsväsendets hantering av Sture Bergwalls resningsansökningar väcker ett antal frågor om journalistens roll och det journalistiska uppdraget. Kan en journalist påta sig roller som bland annat åklagarens språkrör, angivare, informatör och lobbyist, utan att det riskerar att skada allmänhetens tilltro till det journalistiska uppdraget?

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Dala-Demokratens reporter Gubb-Jan Stigson efterlyser här på debattsidan ett större journalistiskt engagemang i Quick-ärendena. Det är svårt att inte känna en viss sympati för den inställningen. För de som är insatta i och arbetar med Quick-ärendena aktualiseras ständigt ett flertal grundläggande frågor om rättsväsendets funktion, däribland förmågan att upprätthålla objektiviteten i rättsväsendet och synen på individens människovärde inom rättspsykiatrin.

Gubb-Jan Stigson har ägnat Quick ett omfattande intresse sedan början av 1990-talet och skrivit spaltmeter i ämnet. Gubb-Jan Stigson har även gått längre än så. Han ingrep i utredningarna och angav oskyldiga människor som medhjälpare till Quicks mord (se till exempel Dala-Demokraten den 24 november 1995) och han försåg Quick med information om brotten som denne senare kunde använda i förhören (se till exempel Dala-Demokraten den 2 oktober 1998). Därutöver har han med en furiös kraft angripit och smädat alla kollegor och andra som vågat problematisera eller ifrågasätta Quick-utredningarna.

Sedan Quick-utredningarna börjat granskas och ifrågasättas på allvar har Gubb-Jan Stigson gjort det till sin journalistiska mission att ”stoppa resning för Quick”, som rubriken lyder på hans senaste inlägg. För den som vill se vidden av hans engagemang är det bara att gå till Dala-Demokratens bloggsida.

Innan jag bemöter hans senaste argument vill jag framhålla en sak, nämligen att det är relativt enkelt att ”stoppa” Sture Bergwalls resningsansökningar. Om Gubb-Jan Stigson eller någon annan bara pekar på ett enda bevis för att han begått något av de 30 mord han erkände, skulle saken vara överspelad. För en som säger sig var så starkt övertygad om Sture Bergwalls skuld, och tillika journalist, borde det rimligtvis vara den enklaste sak i världen att redovisa det beviset som får var och en att inse att Sture Bergwall måste vara skyldig.

Nu har Gubb-Jan Stigson tidigare försökt att presentera ett sådant bevis, nämligen den påstådda benbiten i Therese Johannesen ärendet. Som alla vet visade sig emellertid benbiten vid en närmare undersökning vara sammansatt av trä, plast och lim. Den fadäsen rubbade emellertid inte Gubb-Jan Stigson. I stället börjar han angripa budbärarna.

Gubb-Jan Stigsons positioneringar i Quick-ärendet påminner lite om Groucho Marx när denne uttalade att detta är mina principer och gillar ni inte dem så har jag andra. På samma sätt pekar Gubb-Jan Stigson än på den ena omständigheten än den andra som avgörande beroende på situationen och vem han talar med. Nu senast görs ett stort nummer av att det i resningsansökan rörande morden på Trine och Gry påståtts att frågan om det utsmetade blodet på Grys rygg inte synes ha behandlats vid rättegången.

En första reflektion är att Gubb-Jan Stigson förefaller bekräfta att det inte framgår av domen eller andra handlingar i tingsrättens akt att frågan om det utsmetade blodet behandlades vid rättegången. Istället hänvisar han till egna anteckningar som ingen annan har tagit del av. Vidare kan framhållas, vilket Gubb-Jan Stigson väl känner till, att det i rättsintyget, som åberopades i rättegången, görs gällande att blodet kommer från Gry själv. Detta var en slutsats som överensstämde med Sture Bergwalls uppgifter, men den var bevisligen fel, eftersom Gry hade en annan blodgrupp. Följaktligen förelåg här ett avgörande bevis för att Sture Bergwalls erkännande inte stämde överens med de kriminaltekniska fynden på brottsplatsen och det är detta förhållande som inte kom till rättens kännedom.

För den som ägnar sig åt den Groucho Marx-inspirerade journalistik, som Gubb-Jan Stigson bekänner sig till, är detta en icke fråga. För Gubb-Jan Stigson är överhuvudtaget frågan om Sture Bergwalls skuld eller oskuld en icke fråga. Det enda som räknas är bevarandet av myten om Quick och de personliga fördelar och den tillfredsställelse som den ger.

När nu Gubb-Jan Stigson valt att publicera sig i branschtidningen Journalisten finns det en förhoppning om att hans syn på det journalistiska uppdraget blir föremål för en närmare debatt. Gubb-Jan Stigson har okritiskt förmedlat åklagarens och polisens bild av Quick-utredningarna, han har påtagit sig rollen som angivare och han ringer gång på gång personligen upp domare och åklagare för att försöka påverka deras beslutsfattande till nackdel för en enskild individ som påstår sig vara föremål för ett av de största rättsövergreppen i modern tid. På vems sida står egentligen journalisten, makthavarnas eller medborgarnas, och vad är uppdraget?

Thomas Olsson, Advokat

Fler avsnitt
Fler videos