PONs fällning i Lindholm-fallet är svårsmält

Jag finner det fällande utslaget svårsmält. Men framför allt är det motiveringen som är betänklig och som fick mina ögonbryn att åka upp till det allt högre belägna hårfästet.

PO och PONs beslut i fallet Ola Lindholm exponerar och tydliggör två viktiga principfrågor.

Det handlar om pressens och POs förmåga och utrymme att självständigt gentemot övriga statsmakter offentliggöra uppgifter respektive bedöma publiceringar.

Annons

Det handlar också om vad en prövning av PO och PON ska omfatta. för att upprätthålla det självsanerande systemet utan att PO/PON auktoritet och roll som riktkarl bidrar till att medierna blir fega och därmed hämmar nödvändiga offentliggöranden.

I sitt beslut förklarar PO, Ola Sigvardsson, att även om Ola Lindholm arbetat med och för barn och kämpar för barns rättigheter är det inte motiverat att publicera ”hans namn på ett så här tidigt stadium i polisutredningen. När den anmälda artikeln publicerades fanns bara en outredd misstanke.”

Den första fråga som inställer sig är på vilket stadium PO anser att en publicering av Ola Lindholms namn hade varit motiverad? I ett ”senare stadium” av polisutredningen? När åtals väcks? När tingsrättens dom fallit? Och varför sätta stopp där? Anser PO att medierna bör vänta med publicering tills misstänkta uttömt alla sina rättsmedel inklusive möjligheten att gå till Europadomstolen?

Vad gäller självständigheten gentemot polisen och övriga rättsväsendet finns exempel på hur medier alltför lätt ”köper” polisens version av en händelse. Det får här räcka med att erinra om den brist på egen tankeverksamhet och ifrågasättande som kännetecknade stora delar av rapporteringen kring det så kallade styckmordet där två läkare fick springa gatlopp i medierna.

JKs rättssäkerhetsprojekt för några år sedan blottlade felaktiga strukturer och arbetssätt inom rättsväsendet som lett till att ett antal personer blivit felaktigt dömda. Ett annat exempel är Joy Rahman som beviljades ett skadestånd på tio miljoner för att han suttit flera år i fängelse för ett mord han inte överbevisats om.

Men precis som ett journalistiskt arbete kan leda till att felaktiga dömda får upprättelse kan det leda till att brottslingar döms. Ett exempel är journalisten Gunnar Lindstedts avslöjade hur Joachim Posener med flera tömde Trustor på pengar. Eller det mer näraliggande exemplet när Uppdrag Granskning formligen rökte ut korrupta tjänstemän i Göteborg som skott sig på hyresgästernas bekostnad.

I bägge dessa fall skedde publiceringarna och namngivningen inte ens i ett ”tidigt stadium i polisutredningen” utan det var rapporteringen som satte polisen på spåret och fick rättsmaskineriet att börja mala.

Rättsväsendet tar ibland fel, begår ibland övergrepp som den ibland försöker dölja och upptäcker givetvis inte all brottslighet. Det är en central uppgift för medierna att bevaka hur rättsväsendet i samtliga led sköter sina uppgifter.

Det är därför vanskligt, för att inte säga dumdristigt, att rutinmässigt fatta publiceringsbeslut enbart på vad polis, åklagare och domstolarna säger. Att på samma grund klandra en publicering eller för att en utredning befinner sig på ett för ”tidigt stadium” är djupt olyckligt. Med tanke på PO/PONs auktoritet och roll som riktkarl leder fällningar som motiveras på det sättet i värsta fall till att mediernas självförtroende och förmåga att göra egna prövningar eroderas.

Enligt POs beslut ska Expressens artikel bedömas utifrån ”hur situationen såg ut den dag den publicerades”. Det är en rimlig utgångspunkt. Men den ståndpunkten kan bara tas på fullt allvar om PO kände till Expressens bevekelsegrunder för publiceringen.

Hur situationen såg ut den dagen, det vill säga vilka grunder Expressen hade för sin publicering, vet vi inte. Sannolikt hade tidningen mer på fötterna än att Ola Lindholm testats. Men om det var så och i så fall vad det var för uppgifter torde vi aldrig få reda på. Därför är det fel att klandra en tidning med motiveringen att publiceringen skedde under ett visst stadium av en utredning.

Oavsett om det inletts en förundersökning, väckts åtal eller det finns en lagakraftvunnen dom och oavsett om en tidning övertygande styrker sanningen i sina uppgifter eller inte kan frågan ställas om en publicering var motiverad utifrån ett allmänintresse.

Det är också så PO resonerar i sista stycket av sitt beslut. Expressens publicering bokför PO på kontot för nyfikenhetsintresset eftersom det saknades ett allmänintresse att Ola Lindholm testats. Det hade varit en respektabel slutsats om den inte föregåtts och understötts av en olycksalig argumentation om i vilket stadium brottsutredningen befann sig.

Jag delar inte PO och PONs slutsats att Expressens publicering saknar allmänintresse. Jag kan drista mig till att ifrågasätta om det inte har ett större allmänintresse att få veta när de som utger sig för att vara eller förväntas vara ett föredöme för andra inte lever som de lär än att veta namnet på en yrkeskriminell narkotikalangare som de närmaste tio åren ska skaka galler på Kumla. Men ytterligare argumentation i den delen får anstå så att ögonbrynen får vila upp sig i sin normala position.