Peeter-Jaan Kask: Mediernas undersökningar

I denna nya roll har vi också skyldigheter och ett ansvar som vi inte riktigt verkar medvetna om och framför allt inte lever upp till.
Att redaktioner beskriver verkligheten även med hjälp av egen statistik är bara bra. Ju fler alternativa bilder av samhället desto större chans till allsidig belysning.
Men då måste också kvaliteten på de egna undersökningarna vara hög.
I arbetet med den nyligen utkomna boken Förbannade lögner – hur medier, företag och organisationer luras med statistik och hur du lär dig genomskåda det har jag tittat på ett antal medieundersökningar och funnit överraskande stora brister.
Det verkar som om den kritiska granskningen alltför ofta gör halt vid de egna undersökningarna. Ekonomi och snäva deadlines stressar till publicering även när resultaten inte håller måttet.

Ett exempel på det är när Lars Adaktusson i TV-programmet Agenda direkt efter en debattduell mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt 2005 presenterade en opinionsundersökning om vem som vunnit debatten. Av 1 000 tillfrågade hade bara 283 sett debatten och av dessa var det 84 (!) som sett hela programmet.
En undersökning byggd på så litet underlag skulle normalt aldrig ha publicerats av ett undersökningsföretag, men Agenda gjorde det utan att skämmas.

Ett annat exempel är när Aktuellt inför det socialdemokratiska partiledarvalet för ett år sedan lät ett undersökningsföretag ta reda på vilken kandidat ordförandena i de 290 arbetarkommunerna föredrog.
”Stort stöd för Wallström”, löd rubriken på det inslag som Mats Knutson presenterade. Men i själva verket hade Aktuellt bara nått 153 ordföranden och av dessa hade 42 inte velat besvara frågan.
Bara 111 av arbetarkommunerna (38 procent) svarade alltså. Av dessa såg 71 helst Margot Wallström som ny partiordförande.
En hög andel av de svarande, det är sant, men bara en fjärdedel av samtliga arbetarkommuner.
I studion får Mats Knutson frågan om hur säkra uppgifterna är och han svarar att de är säkra eftersom man intervjuat drygt 150 arbetarkommunordföranden. Att 42 av dessa inte velat svara på partiledarfrågan förbigår han.

Annons

Vad värre är, Mats Knutson redovisade inte heller att landets tre största arbetarkommuner, Stockholm, Göteborg och Malmö, inte ens svarat på enkäten. Enbart detta bortfall borde ha fått varningsklockor att ringa.
Till saken hör dessutom att Mona Sahlin överhuvudtaget inte fanns med bland de sju namn som arbetarkommunerna uppmanades rangordna.
Sahlins namn fick man i så fall lägga till som svar på en separat fråga. Hon jämfördes alltså inte ens på samma villkor som Margot Wallström och övriga kandidater.
Inte heller detta sades något om när resultaten presenterades.
Man kan fråga sig vad en sådan undersökning är värd. Och hade den verkligen fått så stor uppmärksamhet, som den fick vid det aktuella tillfället, om de stora svagheterna i utförandet varit kända?
Medan opinionsmätare och undersökningsföretag ofta har rutiner för att lämna ut fakta om undersökningar är vi journalister fortfarande ovana vid att granskas.

I arbetet med Förbannade lögner har jag vid två tillfällen fått vänta veckovis på att få fram grundläggande information om hur undersökningar genomförts av olika TV-redaktioner.
När nu allt fler redaktioner genomför egna undersökningar måste vi journalister också lära oss att uppfylla de krav som vi ställer på andra. Till exempel att öppet redovisa grundläggande arbetsmetoder och relevanta bakgrundsfakta, som urval, bortfall, formulering av intervjufrågor och så vidare.
Ökade krav på öppenhet och kvalitet minskar risken för ”förbannade lögner”.