Gå direkt till textinnehållet

Papperstidningen i utgivningens slutskede

I en artikel i Svenska Dagbladet (18 juli) söker folkpartisten Christer Nylander utvägar för svenska papperstidningars överlevnad. Detta i ett läge när medielandskapet förändras, från den traditionella papperstidningen till den digitala nyhetsförmedlingen via webbplatser. Bland annat föreslår han ett särskilt presstöd riktat till dagspressens webbplatser.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Det är anmärkningsvärt att tidningarna föreslås få ett ökat presstöd i ett läge där flera av landets tidningar ges ut av samma företag. Det vill säga att första- och andratidningen på en ort har samma utgivare. Hur fördelas presstödet mellan dessa båda? Dessutom föreslår Presstödsutredningen att reklamskatten ska tas bort, det som var det fördelningspolitiska verktyget för att garantera mångfalden inom svensk press.

Presstödet kom en gång till för att säkra invånarnas möjligheter till allsidig information, flera olika röster från flera av varandra oberoende redaktioner. Andratidningen på en ort fick presstöd för att kunna konkurrera med den dominerande förstatidningen. Konkurrensen om läsarna skulle också garantera att inget av medierna på en ort hemlighöll information eller väntade med publiceringen tills det var politiskt opportunt.

“Ingen vill tillbaka till en tid då alla i Sverige såg på samma tv-program vid samma tidpunkt och man ska kanske inte vara alltför pessimistisk, men det finns anledning att fundera över hur en framtid ser ut där vi saknar breda medier och där vi endast samtalar i våra egna enklaver”, skriver Christer Nylander i sin debattartikel.

Är det inte där vi har hamnat i dag? Jo, det finns oftast två tidningar i landets kommuner. Problemet är att dessa tidningar ägs av samma mediekoncern, Gefle Dagblad och Arbetarbladet av Mittmedia, som för övrigt skaffat sig tidningsmonopol i hela mellannorrland. Norrtelje Tidning, Läns­tidningen i Södertälje och övriga tidningar i Mälardalen ägs av Stampen. Andra stora tidningsföretag med flera tidningar i en region är Hallpressen och Schibstedt. Det blir ju som att lyssna till samma budskap fast ur två olika megafoner. Vart tog pluralismen och samhällsdebatten vägen?

Tidigare var den lokala tidningen ett språkrör för de politiska partierna, en kanal för att föra ut deras budskap, en kanal för lokal debatt. Partier och fackförbund gav också ekonomiskt stöd till tidningar som gavs ut med förlust. Dagens tidningskoncerner har ingen sån koppling. Deras intresse är att få avkastning på insatt kapital. Nu har, med vissa undantag, dagspressen inte varit den penningmaskin som koncernerna hoppats på. Det kommer ständiga rapporter om tidningskoncernernas röda siffror. Och som en direkt konsekvens; nedskärningar och uppsägningar av personal. Katalogen är lång och dyster: Stampen har minskat personalstyrkan med 500 tjänster under de senaste två åren. Förlusten uppgår till 862 miljoner kronor. Som en följd av sammanslagningen av Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad får 140 personer lämna företagen. Andra tidningskoncerner har liknande scenarier. Det verkar som om tidningsföretagen saknar sjukdomsinsikt. Nedskärningar och uppsägningar blir bara en tillfällig smärtlindring för en dagspress som håller på att banta sig till döds.

Frågan är om inte tidningarna borde lägga ner sina webbsidor och satsa alla resurser på papperstidningen. Deras sidor på nätet blir kontraproduktiva. Varför ska man prenumerera på papperstidningen när den finns gratis på nätet? Läser Svenska Dagbladets nätupplaga. Plötsligt får jag ett meddelande om att jag har läst för många artiklar den senaste tiden! Om jag vill läsa vidare uppmanas jag att bli prenumerant. Snabbt går jag över till Dagens Nyheters nätupplaga, som i stort sett förmedlar samma information. Dagens Industri ringer med jämna mellanrum och erbjuder prenumeration. Varför? Den information jag behöver finns på deras nätupplaga, gratis.

Christer Nylanders räddningsaktion av papperstidningen innehåller flera förslag. Han föreslår fonder som stöd för undersökande journalistik, att presstödet görs om till ett digitaliseringsstöd, att det införs ett rot- och rutavdrag för prenumeranter av medier med redaktionell kvalitet. Han vill genomföra skattelättnader och stöd till samdistribution. Han vill också reglera public service så att den inte undergräver förutsättningarna för konkurrenterna.

Hans inlägg väcker naturligvis frågor: Vem ska avgöra en tidnings redaktionella kvalitet? Varför ska staten med olika åtgärder och regleringar ge sig in och rädda de svenska papperstidningarna?

Det känns lite olustigt att de som skapat stora mediekoncerner och som försnillat dessa pengar nu ska ges ytterligare samhällsstöd för sin fortlevnad. Medieakuten? Det låter som 70-talets Bankakut. Det ser ut som en rejäl liberal kullerbytta!

Vad jag efterlyser är i stället unga entrepenörer som ser möjligheterna i dagens digitala nyhetsförmedling. Skapandet av helt nya medieföretag utan koppling till de gamla lokaltidningarna. Här ska inte finnas någon tryckt upplaga. De ska via nätet nå mottagare i datorer, mobiler och ipads, att kunna följa nyhetsflödet timme för timme. Kalla det gärna en hybrid mellan papperstidningen och etermedium. Ett levande medium fyllt av reportage, nyheter, texter, video, ljud, att ta del av var som helst, när som helst, titta, lyssna, läsa, alltid uppdaterat.

Dagens digitala teknik och kommunikation utvecklas allt snabbare. Det finns små digitala filmkameror med hög kvalitet. Det finns avancerade men relativt enkla redigeringsprogram, utmärkta att användas även i bärbara datorer. Själv har jag vid ett flertal tillfällen testat systemen, att som ensamreporter spela in videoreportage, redigera dem på plats och skicka hem till redaktionen för utläggning. Mindre än en timme efter avslutad inspelning har reportaget legat ute på nätet.

Vad som borde ske är att alla de journalister som blivit av med sina jobb skulle utbilda sig till mediejournalister, det vill säga behärska alla journalistikens uttryckssätt, webb-TV, videoredigering, text och foto. De skulle sen kunna starta egna lokala nyhetssajter och bli konkurrenter till den etablerade papperstidningen på orten. Det ger mångfald och pluralism.

För på en punkt har Christer Nylander rätt i sin frågeställning: hur makten ska granskas i en tid då den lokala journalistiken har resursbrister. Det handlar om demokrati och sammanhållning.

Ja, det handlar om bildning och deltagande i beslutsprocesser, att ge invånarna information så att de kan ta ställning i samhällsfrågorna. Allt enligt det gamla konceptet: informera, irritera, underhålla.

Nyligen myntade någon begreppet lokal lokaljournalistik. Det låter lockande! Tänk en redaktion som alltid finns nära händelserna, beredd att skildra, ställa frågor, berätta, bilda opinioner. Allt enligt ”Kyrktornsprincipen,” att bevakningsområdet, något hårddraget, inte sträcker sig längre än vad man kan se från kyrktornet i stan. Det blir lokal journalistik i ordets rätta bemärkelse, en återgång till den betydelse som hemortens tidning en gång hade för invånarna.
Lars Pettersson
filmproducent
Grundare av och tidigare redaktionschef för lokaltidningarna Mitt i. Fd utrikesreporter TV-Aktuellt, reporter Godmorgon Världen.

 

Läs Christer Nylanders svar här.

Fler avsnitt
Fler videos