Oklart förslag om integritetsskydd
Att stifta lag om integritetsskydd är svårt. Å ena sidan behövs en del sådana lagregler. Å andra sidan kan resultatet bli en katastrof, som Personuppgiftslagen, PUL. När den stora Integritetsskyddskomm-ittén häromdagen lade fram sitt slutbetänkande (SOU 2008:3) kunde man alltså hoppas på förslag som bromsade utvecklingen mot Bodström-Asks kontrollsamhälle, men också frukta förslag som inskränkte yttrande- och informationsfriheterna.
Det blev ingenting av det förstnämnda. Samtidigt får man vara tacksam för att det inte blev alltför mycket av det sistnämnda. (Mer om det nedan.)
Kommitténs ordförande Olle Abrahamsson och de elva parlamentarikerna i utredningen försökte göra ett stort nummer av sitt förslag att i regeringsformen, RF, förbjuda myndigheters ”övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden”. Vad detta egentligen skulle förändra hade de dock påtagligt svårt att klargöra.
Redan när dagens regeringsform kom till 1974 påpekade kritikerna hur lite dess rättigheter är värda. Rätten att slippa ”övervakning och kartläggning” kan nämligen, liksom nästan alla andra fri- och rättigheter som räknas upp i RF, sättas ur spel genom vanlig lag. (Det följer bl a av RF kap 2 § 12.) Det är precis vad som händer med buggning, teledatalagring, Internetövervakning med mera. Man erkänner att sådana tvångsmedel är integritetshotande, men avväger bort integritetsintresset till förmån för något som anses viktigare eller åtminstone är populärare – i dag oftast polisens intresse av att förebygga eller utreda brott.
De rent symboliska åtgärder som Integritetsskyddskommittén föreslår – grundlagsändring, årlig rapport från regeringen till riksdagen om integritetsskyddet med mera – tvingar ingen politisk eller polisiär aktör att agera annorlunda än de gjort hittills. Ingen ljusning i sikte alltså. Tvångsmedlen försämrar direkt meddelarskyddet eftersom alltmer uppgifter om journalisters kommunikation med källor i praktiken blir tillgängliga för militära och polisiära myndigheter. Och de försvagar indirekt yttrandefriheten därför att förnuftiga medborgare som inser att de ständigt har Storebrors ögon i nacken kommer att bli försiktigare med att sprida kontroversiell information eller avvikande åsikter – eller avstå helt.
Det enda av Integritetsskyddskommitténs förslag som har någon substans är ett förbud som inte riktar sig mot myndigheter utan mot enskilda. Det gäller fotografering och filmning av människor på privat plats, det vill säga platser där de kan förvänta sig att vara ifred: i bostaden, i omklädningsrum, på toaletter.
örbudet som sådant kan onekligen motiveras. Smygfotografering i privata miljöer blir med den tekniska utvecklingen allt enklare och det är uppenbart att möjligheterna missbrukas. Dold kamera på damtoaletten. Dumpad pojkvän smygfilmar tjejen när hon har sex med en ny kille. En snuskhummer till hyresvärd installerar kamera hos ung snygg hyresgäst. Sådant har förekommit och bör rimligen förbjudas.
Knäckfrågan är hur förbudet ska utformas utan att man inskränker till exempel pressfotografers möjligheter att ta bilder som har allmänintresse. Utredarna gör det lätt för sig genom att kasta in ett vagt formulerat undantag i den nya paragrafen. Fotografering utan lov får ske även på privat plats om ”gärningen med hänsyn till omständigheterna var försvarlig”. Som exempel på ”försvarlig” fotografering anges att man får fotografera om ett brott begås eller om en ledande politiker gör något klandervärt. Med de exemplen besvaras dock inte de svåraste frågorna.
Visserligen blir själva publiceringen av olagligt tagna bilder/filmer inte straffbar, men det är ingen tröst för en person som står med kameran i handen och iakttar något ovanligt eller konstigt på privat plats. Hur avgör man, på sekunden, vad som är försvarligt? Ofta har man ju inte tillräcklig kunskap om det man ser eller varför människor beter sig som de gör.
Pihlblad-Schenström-affären kan tjäna som exempel. Nu togs bilderna av dem på en restaurang, inte en privat plats, men pussandet hade lika gärna kunnat ske vid fönstret i en privat bostad. Om fotografen som står utanför tror att det är en känd politiker som vänslas med en journalist, men inte är säker, får han/hon ta bilder då?
Innan detta fotoförbud kan bli lag ska både regering och riksdag granska den närmare. Får utredarna som de vill, vilket verkar troligt med tanke på att parlamentariker från samtliga riksdagspartier står bakom förslaget, måste också de svåra frågorna besvaras. På rätt sätt. I förväg.
