Gå direkt till textinnehållet

Nyhetsjournalistikens förtroende sätts på spel

Är det på väg att bli en självklarhet för ledande svenska publicister att låta den egna mediekoncernens affärsintressen styra nyhetsvärderingen? I kölvattnet av Dagens Nyheters avslöjande om Mittmedialedningens hårdföra framtidsplaner  - och den påföljande debatten om mediernas kris – måste den frågan ställas. För det ser dessvärre ut som om svaret kan vara: ja.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Om vi börjar med själva nyhetsskeendet. Den 17 augusti publicerade DN nyheten att Mittmedias styrelse låtit ta fram ett strategiunderlag för att omvandla alla koncernens 28 tidningar till gratistidningar. Som en konsekvens av detta skulle 75 procent av koncernens anställda journalister sägas upp, berättade DN.

Publiceringen satte storkoncernen Mittmedia själv i centrum för den journalistiska nyhetsbevakningen. Att det är ett känsligt publicistiskt ögonblick för ett nyhetsmediaföretag är rätt självklart. Journalister tar sig varje dag rätten att granska myndigheter och andras företag och kontraktet med läsarna utgår sedan över hundra år från att journalisterna försöker ta reda på sanningen och inte räds makthavarna i valet av vad som publiceras. Hur ska man då göra när den egna högste chefen är den granskade makthavaren? När de egna ägarna sätts under lupp?

Den publicistiska grundregeln är att en nyhetsredaktion i det läget aldrig, aldrig ens får misstänkas gå ägarens ärenden i nyhetsbevakningen. Då är man nämligen inte journalist längre, utan kommunikatör. Då bränns det hundraåriga kontraktet.

Dessvärre måste man konstatera att Mittmedias redaktionella ledning inte stod emot trycket den här gången. I förstaläget var det inga större problem: koncernens tidningar och sajter refererade nyheten från DN och lät sedan de egna högsta cheferna komma till tals. Inte oväntat dementerade den nytillsatte VDn Per Bowallius uppgifterna i DN: det som avslöjats var inget skarpt beslutsförslag utan bara ett i en mängd av diskuterade framtidsscenarior, påstod han.

Ur nyhetsjournalistiskt perspektiv var det därför en laddad och viktig nyhet som DN publicerade dagen därpå: i en intervju påstod där Mittmedias nyss avhoppade högste redaktionella chef AnnaKarin Lith (som själv deltog i den aktuella strategiprocessen men valde att med omedelbar verkan lämna sitt jobb efter ett styrelsemöte i juli) att det visst handlar om ett skarpt förslag beställt av och framlagt inför koncernens styrelse. I klartext: koncernens nye VD talar inte sant.

Hade den här nyheten handlat om ett annat storföretag i Mittmedias spridningsområde (tänk Sandvik eller SCA) hade naturligtvis den nyss avhoppade chefens utsaga publicerats omedelbart. Journalister älskar konflikter: de utgör själva motorn i merparten av de stora nyheterna och det är ofta i tydliggörandet av just konflikten journalisterna fullföljer sitt demokratiska uppdrag. Ord står mot ord, intresse mot intresse. Där konflikten finns står något på spel. Sanningen, till exempel. Eller makten. En avhoppad chef som framträder öppet är journalistiskt guld.

Därför är det naturligtvis helt sensationellt att absolut ingen av Mittmedias 28 tidningar eller 19 nyhetssajter ens publicerade en enkel rewrite på DNs intervju med AnnaKarin Lith. Den hade tagit en kvart att skriva. Mittmedias tolv utgivare tycks alltså alla ha fattat det häpnadsväckande beslutet att det var helt ointressant för läsarna att ens få läsa ett referat av den avhoppade chefens utsaga i DN. Ingen av koncernens över 500  journalister ringde heller upp AnnaKarin Lith för att intervjua henne – och har fortfarande inte gjort. Inte heller på ledar- eller kultursidor har den förre chefens namn nämnts.

Har man jobbat som journalist förstår man direkt att det här är skumt. För i själva verket växte ju storyn här: den avhoppade chefen och den nye VDn påstår saker som inte går ihop. En av dom verkar ljuga. Vem? Det vet vi inte. Men vi har en klassisk nyhetsdrivande konflikt: läsarna borde få dra sina egna slutsatser. I stället blev det knäpp tyst i 28 svenska dagstidningar och på alla deras sajter och appar. Eller knäpp tyst förresten? Koncernens VD tilläts upprepat komma med sin version i olika webb-TV- och poddintervjuer.

När sedan debatten om mediernas kris i allmänhet, och Mittmedias kris i synnerhet, på flera håll drog igång utifrån DNs artiklar fortsatte föreställningen om en koncernlojal journalistik att spridas – och av flera framträdande publicister.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev i en artikel om ”DN:s krokodiltårar över MittMedias kris”. Hon beskriver själva nyhetsavslöjandet i DN som skrivet utifrån ”bara spekulationer”. Det är något med DNs stort uppslagna publicering som ”inte känns riktigt rent,” skriver hon.

Även om huvudpoängen med hennes text är generellt mediemaktskritisk så utgår hon alltså från att DNs reportrar och redaktörer här medvetet skulle ha gått sina egna ägares ärenden via sitt nyhetsarbete. Och i något slags Bonniers-syfte slarvat grovt i researchen och vilsefört sina läsare. Är det så nyhetsarbetet går till på de stora redaktionerna? undrar man som orolig läsare. Kulturchefen borde ju ha insyn.

Från liberalt håll hakade ledarskribenten Lilian Sjölund från Mittmedias Hälsingetidningar snabbt på. Hon såg också krokodiltårar trilla på ”den stora och fina morgontidningen”. Hon skriver att någon ”av outgrundliga skäl” har läckt ett scenario till DN som sedan i nyhetsförmedlingen ”förvandlats till ett skarpt förslag”.

Den liberala ledarskribenten avslutar:  ”Håll i bakhuvudet när ni tillgodogör er DN:s, kvällstidningarnas och etermedias dödsrunor över lokaljournalistiken: De är alla konkurrenter.” I klartext: Lita inte på nyhetsjournalisterna, titta på från vilken koncern kritiken eller avslöjandena kommer istället.

Mittmedia-ägda Gefle Dagblads chefredaktör Anna Gullberg använder några dagar senare också allegorin krokodiltårar som fälls;  nu gråts det emellertid inte falskt bara på DN utan i ”storstadens tyckarsoffor”. Hon sågar helt DNs nyhetsbevakning av den egna koncernledningen: ”Det blev tokigt alltsammans, för det stämde ju inte.”

Anna Gullberg fortsätter med att påminna om att hennes tidning har stått för fri och obunden lokaljournalistik sedan 1895 – och att denna journalistik fortfarande ”vilar tryggt i de liberala ägarstiftelsernas vård”. Hon skriver: ”Våra sidor är öppna för alla, även påhopp från alla kanter. Vi gillar när det blåser motvind också. Mångfalden och ifrågasättandet fortsätter.”

En stilig, och säkert helt uppriktig, ambition. Men bara några dagar tidigare hade alltså Gefle Dagblad – liksom Mittmedias övriga 27 tidningar – valt att helt tysta ned den förra högsta redaktionella chefens besvärande motversion av den egna koncernledningens verklighetsbild.

Sammantaget är det här väldigt bekymrande – och verkligen inte bara för Mittmedia.  Själva kärnan i nyhetsjournalistikens förtroende sätts allvarligt på spel när föreställningen om koncernlojala redaktioner på olika sätt bekräftas av publicisterna själva. Kortsiktigt känns det säkert lugnt och bra för mediekoncernernas chefer att få styra verklighetsbilden i egen riktning eller skylla obehagliga nyheter på andra koncerners intressen. Men långsiktigt bäddar det för en demokratisk katastrof.

För det första överlever inte den stolta liberala presstraditionen utan publicister som vågar – och tillåts – stå helt fria i förhållande till sina ägare (oavsett om det är liberala stiftelser eller staten som tryggar affären). Journalistiken äger ingen. Den är en demokratisk institution som vårdas gemensamt av alla som är del av den.

För det andra faller – med den oberoende journalistiken –  det enda riktigt starka argument som finns mot störtfloden av politiska hatsajter som nu vinner framgång genom att utge sig för att vara journalistiska produkter (utan att vara det).

För det tredje, om vi tar exemplet Mittmedia igen, så faller alla möjligheter att skapa nödvändiga långsiktiga affärsmodeller till skydd för journalistiken. För hur avigt det än kan verka om man kommer från en annan bransch så är det de oberoende, vresiga och självständiga publicisterna, som från och till retar gallfebern också på sina egna ägare, som upprätthåller det förtroende för produkten som gör att någon överhuvudtaget vill ägna sin tid åt den.

Så ser nämligen journalistisk business ut. Genom att aldrig, i själva kärnan, vara business.

Eller är vi på väg in i en ny tid? När allt är business? När man kan köpa sanning genom att äga journalister? Eller helt enkelt driva dagstidningsföretag utan journalister? Är det det publicisterna känner av?

I så fall är det deras skyldighet att tala klartext om det med oss andra.

JAN SJÖLUND
lärare i journalistiskt, litterärt och kommersiellt skrivande på Högskolan i Gävle

Fler avsnitt
Fler videos