Nödvändigt att bemöta SD
Jan Guillou rapporterade om Sverigedemokraterna i Aftonbladet. Han tillbringade en vecka tillsammans med partiordföranden Jimmie Åkesson som han reste kors och tvärs över landet tillsammans med, och han deltog på partiets möten både med sympatisörer och vid utåtriktade torgmöten för allmänheten.
Resultatet av Guillous studier publicerades i Aftonbladet (19 februari). Något större problem med att växla om från krönikörens starka åsiktsperspektiv till den journalistiska rapportörens verkar han inte ha haft, tvärtom. SD beskrivs som en – främlingsfientlig visserligen – organisation, en blandning mellan centerpartiet och KD. Det tal om SD som vi ofta får höra både från journalister och från politiker, nämligen att partiet har en dold agenda, underkänner Jan Guillou efter sitt studium av organisationen: det går inte att kvarhålla medlemmarna om partiprogrammet inte är genuint. Tidningen Expo, Mona Sahlin, stora delar av den ”vänster” med flera som demoniserar SD för vissa förmenta, ”fascistiska” idéer, bidrar därför i stället till att skapa ett intresse för SD hos sympatisörer, när de ser att kritiken skjuter helt vid sidan av målet.
Den taktiken misslyckades också fullständigt när Mona Sahlin mötte Jimmie Åkesson i en TV-debatt för något år sedan. Ur den debatten gick Åkesson klart segrande, inte därför att hans argument var särskilt övertygande utan därför att Mona Sahlin i stället för analys av Åkessons framförda argument, i första hand var intresserad av att stämpla honom. Enligt Guillou är det också så att det i dag främst är socialdemokrater som ansluter sig som sympatisörer och medlemmar i SD – även om det nog också är annat än Mona Sahlin som kan ha bidragit till den här nedslående politiska utvecklingen; en hel del människor med KD-och centersympatier har nog också anslutit sig, de flesta dock icke organiserade i parti.
Guillou redovisar i stället en bild av SD som ett värdekonservativt parti med krav på hårdare straff, stopp för invandring, svenska värderingar för alla, och så vidare. Inte helt olikt vad rätt många inom riksdagspartierna anser, invandringsstoppet möjligen undantaget. Av hans reportage kan man också förstå, att SD nog har ett uppsving bland väljarna som mycket möjligt kan föra partiet in i riksdagen nästa val. Det jag saknar, men som inte ingick i Guillous uppdrag, var samtal och undersökningar bland andra partiers sympatisörer om deras syn på SD. En sådan analys, menar jag, skulle säkert visa att SDs sympatier i sak numerärt är störst inom de andra etablerade partierna (möjligen med undantag för MP och VP). Stora är, som tidigare nämnts, sympatierna inom socialdemokratin, och störst torde de dock vara bland icke partianslutna.
Guillous reportage är bra. Det är nödvändigt att avdemonisera SD och i stället konkret analysera och bemöta deras politik. Av förståeliga skäl har sådana som Folkpartiet och Moderaterna extra svårt att genomföra en sådan konkret kritik. På sätt som Socialdemokraterna har vissa svårigheter – exempelvis när det gäller den flyktingpolitik som de tog över efter Ian och Bert i Ny demokrati.
Det är i dag heller inte svårt att förstå våndan hos Alliansen över att besvara uppmaningar om att ”aldrig stödja sig på SD-röster” i Riksdagen. Alliansen räknar nog med, på samma sätt som Socialdemokraterna tidigare räknade in VP som ett stödparti i riksdagen, att ändå inkassera ett sådant stöd om det skulle bli aktuellt efter nästa val.
Vi får se. Så här långt står sig Jan Guillous reportage i Aftonbladet bra.
Jan Åberg
