Nils Wadström: Fotbollsspelare är inga makthavare
För allt fler sportstjärnor och i synnerhet fotbollsproffs har medierna blivit Fienden. Stjärnorna anklagar sportjournalisterna för att vara illasinnade och journalisterna gnäller om att stjärnorna är arroganta och själviska.
För allt fler sportstjärnor och i synnerhet fotbollsproffs har medierna blivit Fienden. Stjärnorna anklagar sportjournalisterna för att vara illasinnade och journalisterna gnäller om att stjärnorna är arroganta och själviska.
Den 20 juli gjorde Sporten i SVT en stor grej av att Southamptonproffset Alexander Östlund förolämpade TV4-reportern Daniel Kristiansson, som vägrade acceptera att Östlund inte ville tala om den känsliga landslagspetningen inför sommarens VM. Östlund hängdes ut som en arrogant surpuppa och förnedrades offentligt. Han fick smaka på hur sportjournalisterna behandlar den som inte dansar efter deras pipa.
Händelsen, egentligen en ickehändelse av rang, illustrerar ett av de stora problemen med sportjournalistiken: felaktiga premisser. Sportjournalisterna behandlar spelarna som makthavare som ska granskas och sättas dit i allmänhetens intresse. Spelarna anses vara så viktiga att deras inre betraktas som offentlig egendom. Om spelarna och tränarna inte vinner ska de rannsaka sig inför TV-kamerorna och svara på skuldbeläggande frågor.
Med vilken rätt kräver TV4s Daniel Kristiansson tillgång till Alexander Östlunds känslor? Den starkes rätt: han vet att han har kollegerna i ryggen och kan begå en feg och usel hämnd och ändå framstå som ett offer. Får han inte vad han vill skapar han en nyhet: en vägrande Östlund.
rad
Resultatet är att spelarna börjar frukta och förakta journalisterna, med all rätt. Journalisterna beter sig varken mer intelligent eller mindre rovlystet än ett stim pirayor. Blottas en svaghet, slår de till skoningslöst, alla på en gång.
Den så kallade ”tredje makten” ska ansätta politikerna och samhällets mäktiga hårt i medborgarnas intresse. Men varför fotbollsspelare? Visserligen tjänar de mycket pengar, delvis på grund av sportjournalisterna, men de har ingen makt över människors liv. De springer, när det kommer till kritan, på en gräsmatta och sparkar på en boll.
rad
Sportjournalistiken är allt för ofta en mutation av en pervers prestations- och personfixerad ”granskning” och skvallerjournalistik. Delvis har detta att göra med att ämnet är så begränsat. Sporten i sig räcker inte. Därför skvaller och dramatik. Fjädrar blir hönor i industriell skala och jakten på konflikter en egen sport. Som när TV4s Patrik Ekwall nosade fram bråket mellan Ljungberg och Mellberg. Ekwall framstår som en skicklig avslöjare av obekväma sanningar när han bara har betett sig som en simpel skvallerjournalist.
Lösningen är kanske att sportjournalisterna blir lite mer som Peter Jihde. Han har insett att han inte är Janne Josefsson och att Fredrik Ljungberg inte är Fredrik Reinfeldt. Han sysslar precis som de på andra sidan TV-kameran med underhållning. Ibland lyckas han, ibland gör han magplask. Knappast någon vill avrätta honom för det. Förutom vissa kolleger förstås.
journaliststudent i Göteborg
