Nils Funcke: JK har inga bra skäl för att förändra TF
”Hopplöst föråldrad” och fylld av ”slaggprodukter”. Så beskriver Justitiekansler Göran Lambertz tryckfrihetsförordningen. Men när han ska upp till bevis ägnar han en god del av sin argumentation åt ett problem som knappt existerar och är enkelt att lösa.
Enligt JK förekommer det tre-fyra gånger per år att förundersökningar om hets mot folkgrupp måste läggas ned. Det handlar oftast om klistermärken som omfattas av tryckfrihetsförordningen men som sannolikt getts ut för mer än ett år sedan. Därmed är brottet preskriberat.
Sannolikt skulle JK få lägga ned förundersökningen i de flesta fallen även om preskription inte inträtt. Klistringen som för övrigt skulle kunna straffas som skadegörelse sker i lönndom och gärningsmannen torde vara omöjlig att finna utom i undantagsfall.
Men trots allt har Lambertz en poäng. Det är stötande att uppenbara fall av hets mot en folkgrupp inte kan lagföras som tänkt. Men det är inte ett tillräckligt tungt skäl för att skrota tryckfrihetsförordningen.
Låt oss i stället fundera på om preskriptionstiden kan förlängas, alternativt helt avskaffas, för meddelanden som saknar ansvarig utgivare eller inte uppfyller kraven i den så kallade stencilregeln.
Det andra skälet Lambertz trycker på är att det i vissa fall inte går att avgöra om ett budskap är tryckt eller inte. Misstänkta skulle därmed inte kunna åtalas av vare sig JK eller allmän åklagare. Antalet fall där budskapet enligt Lambertz överskridit gränsen för det lagliga men fallit mellan åklagarna är två-tre de senaste åren.
Om vi nu inte anser oss kunna leva med dessa enstaka fall bör det kanske lagregleras så att vid oklarhet ska TFs regler om åtal och rättegångsförfarande tillämpas.
Lambertz tredje argument för att vi ska skriva oss en ny yttrandefrihetsgrundlag är att vissa uttrycksformer inte ges tillräckligt skydd. Medan till exempel visitkort och klistermärken omfattas av tryckfrihetsförordningen hamnar många bloggar och hemsidor på internet utanför yttrandefrihetsgrundlagen.
Hemsidor kopplade till en periodisk skrift omfattas per automatik av grundlagen om vissa förutsättningar är uppfyllda. Samma skydd kan andra hemsidor få om det finns en ansvarig utgivare och sidan registrerats mot en avgift på 2 000 kronor. Antalet personer/organisationer som valt att registrera sina hemsidor är löjligt lågt. Till att börja med borde avgiften avskaffas för att få fler att registrera sina sidor. Förslaget från den stående beredningen att det bör bli möjligt att få grundlagens skydd om vissa uppgifter sätts ut på hemsidan, precis som gäller för stencilerade skrifter, bör prövas.
Men varför då inte skriva nytt i stället för att lappa och laga?
Det låter rationellt att slippa teknikberoendet och gränsdragningsbekymmer. Men när Lambertz skisserar hur centrala värden som meddelarfriheten ska garanteras i fortsättningen tvingas han själv till detaljreglering och måste bland annat definiera vad som ska räknas som ”medier”.
Det må tyckas nostalgiskt men det finns en kraft i en grundlag från 1766 som trots rejäla törnar genom åren ständigt repat sig. Perioder när tryckfriheten trängts tillbaka har följts av återställare och nya uttrycksformer har inkluderats.
Däri ligger ett värde, vilket Sverige poängterade vid inträdet i Europeiska unionen. Då markerade vi betydelsen av offentlighetsprincipen som en del av vårt kulturella arv.
