Närvaro kan påverka
Radioreportern Christian Olsson vill inte referera idrott från Kina. Han bojkottar. (Journalisten 13/08). Man bör kanske vara förstående gentemot samvetsömhet men jag tycker hans beslut är både fånigt och oklokt.
Radioreportrar skall inte vara tysta, skrivare skall inte lämna tomma sidor efter sig. Det är med närvaro man kan göra skillnad, inte genom att vägra åka till mindre tilltalande regimer. Men det tycks ha blivit en svensk specialitet att ta billiga poäng på att ”ta eget ansvar”, viktigare, tydligen, att ”visa att man gör något” i stället för att fundera på vad som kan bidra till en förändring. Speciellt viktigt då att åka till regimer som behöver genomlysas.
Vi som besökte militärdiktaturen Argentina under fotbolls-VM 1978 hade möjlighet att diskutera med och försöka påverka de svenska företag som där gullade med regimen för att få vederbörliga tillstånd att etablera sig och tjäna pengar. Men också träffa regimkritiker på små caféer på bakgatorna, vilket jag gjorde tillsammans med några kolleger, och inte minst sammanträffa med en av de starka kvinnor som arbetade tillsammans med ”de gråtande mödrarna” som varje torsdag klockan tre, sorgesamma och svartklädda, demonstrerade på Plaza de Mayo mot bortrövandet av deras män, bröder, fäder, söner. Själv mottog jag och hemförde en lång lista över försvunna som de bad mig överlämna till Amnesty här hemma.
I Moskva under OS 1980 blev vi journalister varje dag klockan tre i presscentrum utskällda av Kamrat Popov, vice president i Sovjets olympiska kommitté, därför att vi, den västerländska pressen, skrev alldeles för mycket ”skit” om allt annat än idrott. Vilken härlig komplimang. Det fick naturligtvis motsatt effekt. Det var inte USA och de drygt sextio länder som av Jimmy Carter skrämdes med på bojkottåget som förändrade någonting i Sovjet. Det var inte de frånvarande som var en nagel i ögat på regimen utan, faktiskt, vi som var där och åstadkom den första lilla rispan i muren.
När de nya kommunikationsmedlen verkar fullt ut överallt, när antalet datorer och mobiltelefoner (tillika kameror) sprider sig som gräshoppor också i Kina, då blir det till slut omöjligt att göra övergrepp bakom stängda murar.
Fredrik Önnevall, Sveriges Televisions man i Kina, har visat oss en annan sida av landet. Därför att han är där och för att han gör sig besvär.
Därför tycker inte jag att en journalist som vägrar rapportera från Kina tar ställning mot dess regim. Snarare tvärtom.
