Mkandawire & Ek: : SvDs anonyma källor sänker trovärdigheten
Att en tidning som SvD låter det sensationalistiska utgöra bevekelsegrunden för den journalistiska granskningen är mer än anmärkningsvärt, skriver två av de anställda på Centrum mot rasism som granskades av Svenska Dagbladet i somras.
I mitten av juli publicerade Svenska Dagbladet en granskande artikelserie om Centrum mot rasism (CMR). Artikelserien inleddes med en skriande förstasidarubrik: Regeringens satsning mot rasism dyrt fiasko. CMR utmålades som en helt igenom handlingsförlamad och korrumperad organisation.
SvDs nedslag i CMR var mer misskrediterande än granskande. Ett slags ”hit-and-run-journalistik” där journalisten antingen saknar kunskap om ämnet eller förhåller sig helt okritisk till sina egna antaganden och utgångspunkter. Den här typen av journalistik förmår dessvärre inte att leverera annat än bristfälliga, alternativt hårt drivna analyser med slagsida. Resultatet av SvDs granskning blev en kombination av detta; en serie skandaliserande artiklar om CMR och (o)verksamheten – som med lösryckta uppgifter och osanningar tråkigt nog repriserades i andra medier. Både grova sakfel och lösa påståenden användes som grund för flera av de antaganden som sedan kom att rubriceras som sanningar. Granskningen ger en förvrängd bild av verksamheten men blir inte desto mindre förödande, eftersom det är hart när omöjligt att gå i svaromål på så vinklade och delvis absurda påståenden. I synnerhet när redaktionen erbjuder ett genmäle på max 1 700 tecken.
bryt
Kritiken som vi från CMR riktar mot SvD är naturligtvis inte mot själva granskningen. Det vi motsätter oss är tillvägagångssättet och att CMR som organisation görs till måltavla för tarvlig journalistik där fakta, kommentarer och påståenden blandas om vartannat utan att läsaren kan avgöra vad som är sant och inte. Vart tog den konsekvensneutrala journalistiken vägen som strävar efter att vara sann och relevant och som skiljer på nyheter och åsikter?
Att en tidning som SvD låter det sensationalistiska utgöra bevekelsegrunden för den journalistiska granskningen är mer än anmärkningsvärt. Men frågan man bör ställa sig är ändå vad som händer när man dribblar med fakta, förhåller sig helt okritisk till sina källor och avfyrar ensidiga analyser?
Många tidningsartiklar skulle aldrig kunna publiceras om det inte gick att garantera källans anonymitet. Därför kan det vara nödvändigt att ibland använda sig av anonyma källor. Men samtidigt har medierna ett ansvar gentemot läsarna. En tidning som använder sig av anonyma källor måste övertyga sina läsare om varför de tror att källan talar sanning. Att per automatik hävda att journalisten/tidningen inte bekräftar den anonyma källans uppgifter, bara rapporterar uppgifterna duger inte. Detta, om något, är ett incitament för lögner.
bryt
De frågor som vi arbetar med – rasism och diskriminering – får lite utrymme i svenska medier. När de väl uppmärksammas framställs frågorna eller arbetet på ett förlöjligande och förödmjukande sätt. Och det är klart att om måttet på framgång av vår verksamhet utgår från tron att vi som organisation ensamma ska utplåna all rasism, ja då kommer vårt arbete alltid att betecknas som ett dyrt fiasko.
pressansvarig, Centrum mot rasism
verksamhetschef, Centrum mot rasism
