Mejlkonversationer och publicistisk hederlighet

Det var då en dryg vecka sedan Quick tagit tillbaka sina erkännanden.
Vi tar en till, från 25 augusti 2008:
”Jag förstår nämligen inte hur det är möjligt! Hur kan någon undgå att se att det i materialet finns omständigheter som med styrka talar för TQ skuld? Hur kan man bara avfärda bevisen?”
Ja, det kan man ju fråga sig.

Hannes fråga kan passas vidare till Jan Guillou som trots fällning för att ha grovt brutit mot god publicistisk sed i tidigare krönikor om Quick obegripligt nog anses ha någon slags trovärdighet kvar. Vilket borde minskat ytterligare sedan han i PK-debatten senast medgav de 43 fel jag 2002 påpekade i hans häxbok. Guillou påstod att felen nu efter tio år var rättade och till och med tackade mig för påpekandet.
Varför skedde inte det redan 2002 – om det nu ens hänt?
Varför följs inte ett sådant medgivande upp av en normalt kritisk press?
Har Guillou någonsin medgivit något liknande?

Och vad kan han hädanefter ha att tillföra – utom desinformation?
Jodå, Guillou ska yttra sig över den ”avslöjade” mejlkonversation som hämtats ur Göran Lambertz tjänstedator. Något han finner vara ”fantastisk läsning”? Så, vad är då så fantastiskt? Närmast något faktiskt förhållande Guillou kommer är att jag påpekat för Lambertz att ”ingenting” i boken är sant. Ett mycket typiskt Guillou-påstående.
Vad jag faktisk skrev var: ”Du ska inte tro på nånting i boken”.
Vilket var ett ganska gott råd – som jag väl dessutom rimligen sedermera med råge visat genom att katalogisera 70 av de många fel och brister som finns i boken. Räknas Seppo Penttinen lista över 30 fel in har vi tillsammans påtalat 92 unika fel och brister. Åtta är gemensamma.
Listan kan göras längre.

Annons

Innan vi lämnar Guillou kan vi citera ytterligare ett i sammanhanget relevant Råstam-mejl, nu av den 7 september 2008:
”Jag delar till stor del din uppfattning om brister, övertramp och rena ohederligheter som du kritiserar dina meningsmotståndare för.”
Nu håller jag faktiskt med Guillou om att mejlen är fantastisk läsning. Det märkliga är att inget av vad som är det faktiska syftet med utbytet citeras.
Jag har hjälpt Lambertz som jag hjälpte Råstam.

När jag fick klart för mig att Expressen begärt ut mejl-listor från Lambertz och Penttinen insåg jag att det skulle vara ett utmärkt tillfälle att få ut den sanning som varit så svår att få offentliggjord. Jag skrev till och med några enstaka mejl i akt och mening att de skulle hittas av nyfikna reportrar för att därmed upplysa dem och kanske till och med  ge skäl till uppföljningar.
Men nej.
Hittills har jag inte sett ett enda reportage eller annat inslag som handlat om vad som faktiskt var själva syftet med utbytet av fakta i de aktuella mejlen.
Så kom då listorna från Penttinen och mig.
Listor som visar att påståenden är osanna, att fakta undanhållits, att Bergwall lurat Råstam och hans bokmakare och att de svalt vad han påstått utan att granska det. För att ta några exempel. Ur listorna borde kunna hämtas ett antal uppslag till granskning av både bokmakarna, resningsåklagarna och själva resningsbesluten.
Vad blir nyheten av publiceringen av listorna?
Jo, ett ifrågasättande av Seppo Penttinens rätt att kontrollera en uppgift i boken.
En kontroll som dessutom avslöjar en lögn.
Som blir en punkt i listan.
Är det publicistisk hederlighet?
Går reportrarna som skriver det här hem och sover gott?
Då är det illa.

I medierna presenteras jag nu slentrianmässigt som reportern som envist hävdar Quicks skuld. Även sedan jag både i PK och intervjuer förklarat min inställning. Mitt engagemang delar sig i två grenar. Den första är att röja undan lögner som i åratal spridits.Detta mitt engagemang är för övrigt skälet till att Råstam över huvud taget kom att intressera sig för Quick. Det andra gäller resningsprocesser där beslut fattas sedan bevis undanhållits eller som bäst missats av både åklagare och domstol. Det är enkelt att konstatera att resning beviljats på felaktig grund – om bara vilja till detta funnes.

Som framgår av hans bok har Hannes Råstam – och Thomas Olsson och övriga bokmakare – haft tillgång till vad de uppskattar till 300 artiklar jag skrivit. Redan i dessa framgår att resningsbesluten är fattade på bristfälligt underlag. Vilket bokmakarna också rimligen bör ha insett. Ingenting utom bristande vilja hindrar den svenska journalistkåren från att kontrollera detta.
Gubb Jan Stigson