Medier köper artiklar – frilansar tar riskerna

I somras var jag i Aten för att åka med Ship to Gaza. Jag var uppbackad av Kyrkans Tidning men fick höra att det var många anställda journalister som ville åka men att redaktionerna ansåg det vara för farligt. Förutom jag så var därför den ende som verkade som journalist ombord frilansfilmaren Bo Harringer. Detta skapar ett tomrum i rapporteringen.
Det är just när något anses för riskabelt för ett mediebolags anställda, som frilansjournalister rycker in. De tar på sig riskabla uppdrag, utan uppbackning från bolagen som glatt tar emot deras texter eller inslag. För nyheterna från osäkra områden är givetvis otroligt viktiga.

Utan de farliga uppdragen vore journalistiken till stor del platt och tandlös. Och de farliga uppdragen är unika, det är sådant som gör en tidning eller ett program extra intressant för publiken, de kan där få kunskap om en värld som oftast hålls stängd. Därför köper redaktioner mer än gärna in frilansuppdrag från journalister som riskerar sin säkerhet. De kan då få sin story men svära sig fria från allt ansvar gentemot den som producerar det unika materialet.
En frilansjournalist har ofta sämre försäkringar än en anställd reporter, då stora bolag har pengar och kunskap att teckna ordentliga försäkringar och frilansar oftast inte har det. Ett mediebolag skulle genom försäkringar och bättre ekonomi än en enskild kunna betala en anställds rättegångskostnader, om reportern anklagades för, säg, något så befängt som terroristbrott.
Alla journalister vill inte vara anställda, jag själv till exempel, skulle inte vilja det, och många gör nog ett bättre jobb om de inte är det. Men det är viktigt att de bolag som köper in artiklar av fria journalister tar ansvar för dem som medverkar till produkten som de tjänar pengar på. En frilansjournalist borde egentligen täckas av köparens försäkringar, eller av potentiella köpares gemensamma försäkringar och parterna borde ha ett tydligt skriftligt avtal mellan sig, eller att möjliga köpare skickar med någon form av intyg. Och inte minst: frilansjournalister som riskerar sitt väl och ve ska få skäligt betalt för materialet de producerar under svåra omständigheter. En frilansjournalist i Somalia ska inte ha sämre försäkringar, avtal och lön än en anställd lokalreporter i Stockholm.
Jag har ingen aning om vad Martin Schibbye och Johan Persson skulle få betalt för sitt material, men de flesta frilansar har en betydligt lägre månadsinkomst än anställda journalister. Och med  lågt arvode för materialet de säljer in så blir det svårt för journalisterna att kunna betala för säkert boende och transporter.

Så vitt jag förstår hade inte Johan Persson och Martin Schibbye avtal med någon redaktion, då de flesta kanske ansåg uppdraget för farligt. Men kanske kunde någon av de redaktioner som funderade på att köpa materialet ha skrivit någon form av intyg eller avtal för att underlätta journalisternas säkerhet. Kanske kunde det ha gjort det svårare för etiopiska åklagare att väcka åtal?
Martin Schibbye och Johan Persson har inte den försäkring eller det kapital som krävs för att betala deras rättegång, därför skramlar just nu välvilliga människor ihop till deras omkostnader.
Martin Schibbye och Johan Persson är bra exempel på hur dagens mediekår ser ut. Redaktioner friställer personal och köper in mer material utifrån, detta blir betydligt billigare för bolagen, som vill ge avkastning åt sina aktieägare. Men då krävs det att bolagen respekterar de fria journalisterna och tar ansvar för att ge dem ett visst mått av trygghet samt skälig betalning.
Annars kommer framtiden att bjuda på usel journalistik från reportrar som inte vågar ta risker blandat med eldsjälar som kan bidra med material under en kort tid, till dess att de blir skadade, fängslade eller måste byta yrke på grund av dåliga arvoden och risktagande.

Annons