Mattias Hagberg: Våldsstatistiken kan tolkas åt vilket håll som helst
Natten mellan den 13 och 14 augusti vaknar jag av att någon skriker i ångest. Jag rusar till fönstret. Ett 50-tal meter från lägenheten ligger någon på marken.
Natten mellan den 13 och 14 augusti vaknar jag av att någon skriker i ångest. Jag rusar till fönstret. Ett 50-tal meter från lägenheten ligger någon på marken.
Människor rusar fram och tillbaka över gatan. Några minuter senare anländer ambulans och polis. Dagen efter: en stor blodpöl på marken. I tidningen läser jag att en man i 35-års-åldern knivskurits i armen och i ansiktet.
Knivdramat lämnar spår av obehag, rädsla. Särskilt eftersom flera liknande saker inträffat i min stadsdel, Majorna i Göteborg, under det senaste året.
Varje sådan här händelse ger mig dessutom en yrkesmässig ångest. Jag tillhör nämligen de finjournalister som Rickard Jakbo angriper i Journalisten (20/07). Jag är en av dem som ”inte vågar se våldsökningen”.
Lever vi i ett våldssamhälle? Har det blivit värre under de senaste decennierna?
Om jag låter magkänslan styra skulle jag absolut svara ja. Instinktivt upplever jag att Göteborg och Sverige är ett farligare land i dag än för bara ett decennium sedan. Kastar jag sedan ett öga i dagstidningen blir jag än mer övertygad om utvecklingen. Och om jag dessutom tittar på anmälningsstatistiken förefaller saken vara klar. Sverige har blivit ett land med mycket våld.
Men saken är mer komplicerad än så. Statistik över brottslighet är förrädisk. Ett exempel: Antalet kvinnor som anmäler att de misshandlats har ökat kraftigt på senare år. I de trygghetsundersökningar som Rickard Jakbo dessutom hänvisar till framgår det att fler och fler kvinnor uppger att de utsätts för våld. Saken förefaller alltså klar. Kvinnor är mer utsatta i dag än tidigare. Men det finns annan statistik som komplicerar bilden. Brottsförebyggande rådet presenterade nyligen rapporten Utvecklingen av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer (BRÅ 2007:6). Rapporten visar att det dödliga våldet minskat sedan 70-talet. Denna statistik kan tas som intäkt för att våldet snarare minskar än ökar. Resonemanget ser ut så här: om det har blivit vanligare att män slår sina fruar, sambos och flickvänner borde rimligen fler också bli ihjälslagna.
bryt
Här står vi alltså med två bilder av verkligheten. Antingen kan man tolka statistiken som att våldet mot kvinnor blivit vanligare eller så kan man tolka statistiken som att toleransen mot våld minskat. Det är helt enkelt fler kvinnor som anmäler och som ser sig som utsatta än tidigare – en utveckling som självfallet är positiv. Det finns ingen anledning att tolerera våld.
Exemplet ovan kan mångfaldigas. Statistiken är helt enkelt ett smörgåsbord för alla möjliga tolkningar. Det finns en hel del som talar för att våldet ökar. Men det finns minst lika mycket som talar för motsatsen – kanske till och med mer. Den mest ärliga tolkningen är att vi aldrig kommer att få det slutgiltiga svaret.
Men den viktigaste frågan är inte om våldet ökar eller ej. Man kan lätt konstatera att det är illa vilken nivå man än väljer. Den intressanta frågan är istället varför det nästan råder konsensus mellan politiker, opinionsbildare och journalister om att det hela tiden blir värre. Hur kommer det sig att just den bilden har fått ett sådant starkt genomslag?
bryt
En enkel förklaring är självklart att ”fuljournalisterna” inte vågar se eller förmedla det komplicerade och motsägelsefulla. En annan att slimmade och stressade redaktioner behöver snabba och spektakulära nyheter om våld för att fylla tidningar och sändningar med spännande innehåll. Men det är de enkla förklaringarna. För att fullt ut förstå detta eviga behov av att basunera ut att vi lever i ett våldssamhälle tror jag att man måste gräva djupare. Personligen tror jag att det handlar om något i tidsandan; om ett behov av fiender; om ett behov av berättelser; om ont och gott; om behov av att göra fattiga och utslagna till kriminella för att slippa se ett orättvist samhällssystem. Detta borde vi diskutera. Inte huruvida antalet fall av misshandel är X eller Y många.
frilansjournalist och författare till boken Släpp fångarna loss – ett reportage om brott, straff och trygghet
