Marie Hallman:Skärp inte LAS!
Statsministern vill ”skärpa LAS” för att få slut på vikariekarusellen. Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén jublar över Perssons utspel. Själv skriker jag (bofast i LAS-träsket och utlasad ett flertal gånger) förtvivlat – NEJ! Stoppa detta – nu!
Statsministern vill ”skärpa LAS” för att få slut på vikariekarusellen. Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén jublar över Perssons utspel.Själv skriker jag (bofast i LAS-träsket och utlasad ett flertal gånger) förtvivlat – NEJ! Stoppa detta – nu!
Att ”skärpa” LAS, det vill säga att se till att vikarierna bara får arbeta sex (i praktiken fem) månader i stället för tolv (i praktiken elva), är inte att hjälpa. Det är att stjälpa!
Eller är vår förbundsordförande så naiv och okunnig att hon tror att de företag som nu lasar ut efter elva månader plötsligt ska börja anställa vikarierna efter fem?
Den så kallade ”hjälpen” kommer enbart att resultera i att vikariekarusellen snurrar än snabbare.
Tror verkligen Lindblom Hultén att vi lättare får banklån, får det lättare att planera ekonomin och någonsin ska våga ta semester när vi nu ska ha minst sex arbetsgivare på tre år?
När vi ska kastas ut redan efter fem månader istället för elva? De så kallade skärpningar som skett hittills har varit förödande för oss vikarier.
Två års karantän
När inlasningsreglerna kom till blev resultatet att några hade turen att lasas in. För alla andra blev det nu omöjligt att få stanna längre än elva månader på ett arbete.
Tiden för intjänande av de tolv månader innan inlasning ska ske utökades från 24 till 36. Resultat: istället för ett års karantän från ett medieföretag blev vikarierna nu döskallemärkta i två år. Plötsligt behövdes tre istället för två arbetsgivare för att hålla sig kvar i karusellen.
Den som varit inlasad i tre år får automatiskt jobb efter 36 månader hos samma arbetsgivare. Resultat: flertalet av de vikarier som arbetat i nästan tre år på ett och samma medieföretag åkte raskt ut för att de inte skulle hinna nå treårsgränsen. (Jag vet flera exempel). Dessutom slutade många arbetsgivare att överhuvudtaget lasa in vikarier med motiveringen. ”Då måste vi anställa dig om tre år. Tänk om vi inte vill eller kan det då?”. Till exempel har en mycket hög chef inom Sveriges Radio offentligt förklarat att man numer inte vågar ”ta den risken”.
Skärpningarna hjälper inte
Alltså. De så kallade skärpningar som gjorts för att ”hjälpa” har varit rena katastrofen och har enbart stjälpt.
För ett år sedan fanns en lovvärd tanke inom förbundet, nämligen att förlänga tiden före inlasning från tolv till 24 månader, så att vikarien skulle få längre tid på sig att ”etsa sig fast” på redaktionen och få åtminstone lite lugn i livet.
Var tog den tanken vägen?
Varför agerar nu förbundet precis tvärtom?
Varför kan inte Journalistförbundet se till att göra livet lättare för vikarierna i stället för att hela tiden göra det svårare?
Varför inte lägga energin på att förhandla fram ITPK från dag ett, oavsett anställningstid.
Varför inte satsa på att förbättra de ekonomiska villkoren för vikarierna så vi kompenseras för vår ”flexibilitet” istället för att hela tiden göra vårt liv till ett helvete?
Varför inte jobba för att vikarier ska kunna växla mellan timvikariat och uppdrag? (Detta går inte i dag. Jag blev avstängd från a-kassan i vintras när jag gjorde detta). Varför inte verkligen hjälpa oss vikarier istället för att hela tiden bara stjälpa?
I LAS-träsket sedan sommaren 1996,
utlasad sex gånger, för tillfället vikarie på Expressen.
