Limbotillvaro hotar journalistiken
Vi är journalister på några av Sveriges största mediehus. Vi rapporterar om nyhetshändelser, missförhållanden och maktutövning i samhället. Du ser våra namn under artiklarna, med en e-postadress till tidningen, men det är inte där vi är anställda. I stället jobbar vi för bemanningsföretag, det som har kommit att kallas redaktionernas B-lag.
Många av oss har inte en fast anställning på bemanningsföretagen, utan tillhör dem som väl får kallas C-laget, vikarierna i bemanningsföretaget.
Eftersom vi är anställda i bemanningsföretag har vi flera tusen kronor mindre i lön än kollegan bredvid. Därför har vi villkor långt sämre än kollegan som utför samma uppdrag på stolen intill. Därför är vi tillgängliga för jobb långt över 40 timmar i veckan, men löper varje månad risken att inte ens få ut en heltidslön. Därför är det vi som är lättast att kasta ut när miljonvinsterna inte längre är stora nog.
Sedan en tid tillbaka har fackklubbarna för bemanningsanställda journalister i hela Sverige gått samman i ett gemensamt uppror. Upproret handlar inte bara om att vi bemanningsanställda journalister mår dåligt på grund av våra arbetsförhållanden. Det handlar också om att vi är oroliga för framtidens journalistik. Vi drivs av det journalistiska uppdraget, som är en viktig del i ett demokratiskt samhälle. Den otrygghet som många av oss känner äventyrar vårt uppdrag. Vem vågar ställa de kritiska frågorna på redaktionen, när anställningstryggheten utarmas? När man inte vet på vilken redaktion man jobbar nästa gång.
Utvecklingen är inte på något sätt unik för mediebranschen. Bemanningsföretag, visstidsanställningar och andra otrygga anställningsformer är inslag på den svenska arbetsmarknaden som bara blir vanligare. Något svenska medier rapporterar om med jämna mellanrum. Enligt en ny rapport från SCB har så många som 39 000 arbetstagare i Sverige i dag otrygga visstidsanställningar som de haft på ett och samma företag i mer än fem år. Frågan är hur länge vi kan vara en trovärdig granskare av arbetsmarknadens gråzoner när skeletten hopar sig i vår egen garderob.
För mediehusen är detta en högst relevant framtidsfråga. Journalistik är inte något som skapas vid ett löpande band av utbytbara bokstavsmontörer. Bra journalistik bygger på förtroende, kontinuitet och trygghet. Vi undrar vem som tjänar på dessa otrygga jobb. Det är definitivt inte vi anställda och inte heller läsarna. Vi är helt övertygade om att inte heller de stora mediebolagen tjänar på att personalen vantrivs, inte får chans att utvecklas i sitt yrke eller har möjlighet att utföra sitt jobb så bra som den hade velat.
Du får vad du betalar för. Just nu är vi alldeles för billiga för att kunna göra den journalistik som läsarna förtjänar – och för att kunna bygga en bestående affärsmodell för mediehusen. Vi får betala med vår kropp och själ när andra tjänar pengar på våra dåliga villkor. Att vara flexibel, ha en bred kompetens och vara beredd att byta arbetsuppgifter är en sak. Att befinna sig i ständig limbo, oförmögen att kunna kombinera yrkeslivet med ett fungerande privatliv är något helt annat.
Vi som arbetar som bemanningsanställda journalister kräver att de mediehus där vi arbetar tar ansvar för sina anställda, oavsett anställningsform. Att skjuta ifrån sig och säga att bemanningsföretagen har ansvar för sin personal duger inte. Det är dags att röja upp i sin egen bakgård.
Om inte för vår skull, så åtminstone för framtidens journalistik.
Gustav F Andersson
Marieberg Media
Sandra Stendahl
Kompetens i Skåne
Anna Flytström
Schibsted Media
Katarina Lind
Mittmedia Kompetens
