Läs boken om kungen - kritisera sedan

15 november, 2010

Söndagen den 7 november gästade Jan Guillou Agenda i Sveriges Television. Han och Aftonbladets chefredaktör Jan Helin var inbjudna att diskutera min, Deanne Rauschers och Tove Meyers bok Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken.

Uppmärksamheten hade blivit enorm, kvällstidningarna fylldes dag efter dag av nya avslöjanden baserade på innehållet i vår bok, som just utkommit. Två av dem som knappast hunnit läsa den var Guillou och Herman Lindqvist. Ändå stod Guillou i Agenda och avfärdade den kategoriskt som ”sängkammarskvaller”. Inte ett ord i boken är sant, hävdade han, och definitivt inte relevant, om det nu ändå skulle vara sant. Allt är skvaller, ”upphöjt till journalistik”. Jag är en ”skvallerförfattare” som spelat ut kvällstidningarna mot varandra och därmed hetsat dem till att begå det ena publicistiska övertrampet efter det andra.

Jag håller just på med hans egen bok om sitt liv i journalistikens tjänst. Guillou har alltid varit en förebild som orädd, inopportun och driven av ett rättspatos som gått utanför det mesta i sitt slag. Vad jag än tycker om hans bok skulle jag aldrig komma på tanken att avfärda den som osann, spekulativ, eller komma med andra värdeomdömen – innan jag läst klart. Det torde vara en grundregel inom framförallt journalistiken att veta vad man pratar om, om man överhuvudtaget ska uttala sig.

Så nu undrar jag, och Guillou får gärna svara mig i detta forum – hur kommer det sig att han avfärdar vår bok så kategoriskt utan att ha läst den? Eller hade han det när han uppträdde i Agenda? Och hur tror han att han sitter inne med sanningen om oss, vårt uppsåt och förlagets mediestrategi? Svaret är naturligtvis, och detta borde vara häpnadsväckande men är det egentigen inte – Jan Guillou vet absolut ingenting.

Men han är inte den ende verksamme inom journalistiken som sågat vårt arbete. Docenten i journalistik Ester Pollack gjorde det i Svenska Dagbladet (”Festfixarjournalistik)”, Herman Lindqvist i en TT Spektra-intervju (”dyngsprättaren Sjöberg”), John Chrispinsson tror att jag är ute efter ”15 minutes of fame”, också det i SvD. Gemensamt för deras kritik mot boken är att vi inte skulle publicera uppgifterna om att kungen och hans kompisgäng under decennier på ett utstuderat sätt roat sig med unga kvinnor som på ett ganska utstuderat sätt levererats av Christer Gustafsson, att det delvis skett i en illegal spritklubb som drevs av en ökänd gangster, att kungen dessutom besökt en maffiaanstruken strippklubb i USA och en annan strippklubb i Bratislava så sent som 2008. Vi skulle inte skildrat hur Säpo med hjälp av kungakompisen Gustafsson hotat unga kvinnor att lämna tillbaka filmrullar som visar allt detta på bild, eller att flera kvinnor upplevt att deras bostäder genomsökts strax efter en fest där de tagit bilder.

Vi skulle, kort sagt, ha avstått från att berätta allt detta. I stället skulle vi, om vi tolkar våra kritiker rätt, berättat om kungens favoritfärg, hans favoritlitteratur och än en gång återgett bakgrunden till hans tal i Brunei och hans Tsunamital, samt vilka insatser han gör för svenskt näringsliv utomlands (Dick Harrison i SvD). Då kan jag berätta att denna bok redan finns, och den skrevs av Herman Lindqvist till kungens 60-årsdag, i samarbete med monarken själv. Så varför skulle vi upprepa denna insmickrande bok?

Vad gör en journalist när han eller hon upptäcker händelser i statschefens privatliv som riskerar att undergräva förtroendet för själva ämbetet? Som visar att denne statschefs privatliv går stick i stäv med de värderingar som Sverige saluför både på hemmaplan och internationellt? Ska man mörka detta? Skulle verkligen Jan Guillou ha förtigit detta under den tid då han var reporter på riktigt? Jag tror inte det.

Vi har också kritiserats för att vi stöder vår skildring bland annat på ett antal anonyma källor. Då väljer Guillou, Harrison, Lindqvist, Pollack med flera att bortse från att det handlar om journalistik, inte akademisk forskning, och att mycket av den undersökande journalistiken inte skulle vara möjlig om vi inte kunde garantera källor deras grundlagsskyddade anonymitet. Jag kan berätta att kungakompisen Anders Lettström också krävde att få vara anonym inför ett möte med oss, ett möte som han i sista stund ställde in. Vad hade han kunnat/velat berätta med löfte om skriftligt källskydd? Hade hans utsaga i så fall lika lättvindigt avfärdats som ”skvaller” av Guillou/Lindqvist/Pollack/Chrispinsson? Vi har haft flera av kungens nära manliga vänner som anonyma källor i boken. Ska även deras berättelser betraktas som falsarier för att de inte velat framträda med sina namn? Tror våra kritiker verkligen att vi skulle våga, eller ens vilja, publicera uppgifter om Sveriges kung som vi inte visste var både sanna och relevanta?

Jag tar gärna kritik, och bemöter den, men då kräver jag att den som framför kritiken verkligen läst boken och gör det utan invektiv och svepande formuleringar.

Nu, när allt fler kvinnor i andra medier bekräftar våra uppgifter, undrar jag – tror Guillou och Lindqvist fortfarande att allt i boken som handlar om kungens privatliv är lögn? Och hur resonerar de i dag kring relevansen? Är det inte ett gigantiskt problem i sig om gangstern Mille Markovic påstår sig ha komprometterande bildmaterial på Sveriges statsöverhuvud, tillika ordföranden i utrikesnämnden, och hans kompisar som belägger våra påståenden?

Kommentarer

Det finns 8 kommentar på sidan.

---

Kommentera

Ditt namn *

E-post *

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.

Comment *

Mer information om textformat

Plain text

• Inga HTML-taggar tillåtna.
• Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
• Rader och stycken bryts automatiskt.

Verifikation av ord * (verifiera genom att använda ljud)

Skriv in bokstäverna som visas i bilden ovan. Om du inte kan läsa dem, skicka formuläret så kommer en ny bild att genereras. Ej versalkänsligt.

Inlagt av Anders mån, 2011-12-19 22:22

Mycket välformulerat och välargumenterat.

• svara

Inlagt av Fd Säk mån, 2011-12-19 22:22

Det är sant. Tyvärr!

• svara

Inlagt av jeny mån, 2011-12-19 22:22

det jag tycker ar tråkigt i detta ar att det handlar ju faktiskt om en familj som far en av sinda familjemedlemmar uthangd. och det ar nog jobbigare att vara silvia eller nagot av hans barn. fy fan for att han en san man eller pappa. med detta inte sagt att det inte skall framforas. det kanns som att det de senaste aren bara dyker upp fler och fler som tycker att det ar okej att agera sa har nar man ar gift och har familj. det verkar finnas ett ‘jag jobbar hart och fortjanar att ha roligt’ satt att tanka jag skiter egentligen i om det ar kungen, tiger woods, clinton eller nagon annan. men det ar patetiskt att tycka att man skall kunna uppfora sig pa detta satt och sedan bli upprord nar nagon kommer pa en.

• svara

Inlagt av Jean mån, 2011-12-19 22:22

Så anonyma källor är inte att lita på enligt vissa journalister. Ska man tolka det som att när de själva använt sådana källor har det rört sig om otillförlitliga påståenden eller att det i själva verket handlat om fabricerade uppgifter och citat som respektive journalist själv hittat på?

• svara

Inlagt av Magnus Johansson mån, 2011-12-19 22:22

Jobbade som fotograf i Stockholm i slutet på 90-talet. På kvällarna brukade de nattaktiva fotograferna samlas på ett fik som hette Koppen och som låg vid Norrtull. Mitt emot fanns en strippklubb som jag glömt namnet på. När man satt med sin macka och kaffe såg man entren och alla som kom och gick. Det var många kändisar i kundkretsen. Men ingen vågade varken ta några bilder eller skriva något. Alla viste att maffian styrde här och om man försökte sig på någonting skulle man hamna på akuten med objektivet inbäddat i någon kroppsöppning. Även polisen lyste med sin frånvaro.

Men alla journalister som var i svängen viste vad som pågick och vilka som var stammisar. Men man kunde inte få någon att ställa upp och berätta. Jag hörde själv ryktena om kungens eskapader, men det fanns en mediakultur att man inte skulle röra honom. Det var bara några “stackars” politiker som föll i onåd och då var det ok att hänga ut dem.

Kändisvärlden i Stockholm är ganska liten och alla känner alla. Vi vill gärna tro att det är en världsmetropol med massor av celebriteter. Men titta i en skvallertidning över lite tid och se vilka som finns med. Det är ett ganska litet antal som återkommer. Även journalisterna rör sig i kändiskretsar och är ganska nöjda med det glassiga livet. Varför bita den hand som föder dig? Skillnaden mot tex USA är att där finns en uppsjö av kändisar. Blir du ovän med en är det bara att gå till nästa. Därför är det bra att någon äntligen vågar ta upp ämnet och visa på den dubbelmoral som vi har i samhället och visa på att bara för man är känd så har man rätt att göra vad som helst.

• svara

Inlagt av Who knows mån, 2011-12-19 22:22

Du vill bara tjäna pengar , det är allt

Inget självkritik i källorna, brottsling och uteliggare som huvudkällor ,fel årtal på kungarna

Du är inte trovärdig helt enkelt dina medarbetare har suttit på flashback och läst skvallertrådarna men det medger ni inte i era källhänvisningar

Nej roman eller skvallerbok är mer passande , inte en biografi eller memoar , där går gränsen för vad som accepteras

Dessutom hånskrattade du åt historieprofessorn på tv som gjorde molekyler av din bok

Du är en hopplös skvallerjournalist.

• svara

Inlagt av Otto Mulvert mån, 2011-12-19 22:22

Kanon, det är väl väldigt bra att någon tar sig tid att ägna sig åt seriös journalistik, det är på tiden. Vi behöver läsa mer sånt här så att vi alla fokuserar på de riktigt viktiga sakerna i livet.

Varför ägna sig åt klimatproblem, krig, miljöförstöring, barnprostitution och annat elände? när det finns så mycket viktigare och roligare saker att skriva om, jag föreslår någon sorts samlingsverk som kan ta upp statsöverhuvuden, politiker etc, gärna i någon sorts “Svensk Damtidningsform”, så kryddar vi det med litet soffprogram och matlagning, och vips så har vi blivit riktiga journalister.

Nej, bra kämpat, mera snask, och mera snusk!

Det mår folksjälen bra av!

• svara

Inlagt av Boa mån, 2011-12-19 22:22

Ska kungen ha ett privatliv? I så fall – varför?

• svara